Lillemor Jancke skriver att kostnaden för flyktingmottagandet utgör cirka 1,2 promille av Sveriges BNP ”och det överlever vi med god marginal utan att det påverkar vårt samhälle eller vårt sätt att leva och vår levnadsstandard.”
Janckes kostnadsuppgifter är grovt missvisande. Kostnaderna uppgår inte till 1,2 promille (tusendelar) utan till ca 1,2 procent (hundradelar) av BNP.
Nationalekonomen Joakim Ruist har i en forskningsrapport på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet beräknat hur flyktinginvandringen påverkar Sveriges offentliga finanser. Omfördelningen från den övriga befolkningen till flyktinggruppen var 1 procent av BNP år 2007 och beräknas motsvara 1,35 procent av BNP år 2015. Nettokostnaden för flyktinginvandringen är något större än den för det internationella biståndet. Huvudförklaringen till att det blir en nettokostnad är flyktingarnas jämförelsevis låga sysselsättningsgrad.
”Det är viktigt att poängtera att flyktinginvandringen – liksom biståndet – är en humanitär insats som ska få kosta pengar”, säger Joakim Ruist.
Jag instämmer i Ruists åsikter. Väl medveten om att pengarna skall fram. Flyktinginvandringen kommer att konkurrera med andra angelägna ändamål. Flyktinginvandringen kommer ställa vår solidaritet på hårda prov.
Jancke skriver att hon aldrig varit med om att någon flyktings motiv för att söka asyl varit ekonomiska. Min erfarenhet, 16 år som vd i Städab Uppsala, säger mig att 5–10 procent av de asylsökande främst haft ekonomiska skäl för att söka sig till Sverige. Och inget fel i det. Det är inte moraliskt klandervärt att försöka få ett bättre liv.
Jancke vill väl. Hon vill hjälpa flyktingarna. I sin iver att vara god lämnar hon felaktiga uppgifter om kostnaderna och förnekar att en del av flyktingarna främst har ekonomiska motiv.
Jag vill att Sverige skall ha en generös flyktingpolitik men inte på bekostnad av biståndet till de allra fattigaste. Flyktinginvandringen kan lämpligen betalas med reducerade jobbskatte avdrag eller andra skattehöjningar.
Fri debattör (S) Uppsala