Den förra vinterns katastrofalt höga elpriser och årets potentiellt allvarliga situation med fyra avställda kärnreaktorer aktualiserar än en gång hur uselt den avreglerade svenska elmarknaden fungerar. Avregleringen och införandet av marginalprissättning har på grund av oligopolsituationen lett till kraftigt höjda priser, inte bara under förra årets rekordvinter utan också tidigare.
Nu när den svenska kraftbranschen står inför ett stort kommande investeringsbehov för att upprusta och ersätta gamla kraftverk är risken att ytterligare en källa till elprishöjningar kan drabba konsumenterna.
Kraftverk är utan jämförelse den absolut kapitalintensivaste verksamhet som finns, särskilt om man talar om vatten-, vind- och kärnkraftverk. Därför är priset på kapital avgörande för den produktionskostnad elen kommer att få.
Dagens starkt volatila elpriser ökar osäkerheten i kraftbolagens intjäning, även om intjäningen över tid inte minskar. Det oroar bolagens långivare som i sin tur begär högre räntor på kraftbolagens lån, de lån som måste tas upp när man bygger nya kraftverk. Dessa påslag drabbar dock förstås inte oligopolbolagens vinstmarginaler, utan läggs i stället direkt på elkunderna.
Eftersom våra kraftverk byggdes under en period med reglerad elmarknad var finansieringskostnaderna låga och följdriktigt blev också elen billig, men nu pekar allt på att kraftbolagens nya investeringar kommer ske i ett avreglerat marknadsläge där kapitalet är dyrt.
På samma sätt som de gamla kraftverken som byggdes med billigt kapital gav oss låga elpriser i decennier kommer de nya investeringar som görs med dyrt kapital att garantera oss höga elpriser under de kommande decennierna.
Hur kan man då förändra elmarknaden så vi slipper denna obehagliga framtid? Hur kan vi se till att elen både blir billigare och nya kraftverk kan byggas till rimliga kostnader, utan att sabotera de privata kraftbolagens verksamhet eller skapa elbrist vid konsumtionstopparna? Lösningen ligger i hur vi hanterar det statliga kraftbolaget Vattenfall.
Affärsverket Vattenfallsstyrelsen delades 1992 i två delar inför avregleringen av elmarknaden. Dessa delar var aktiebolaget Vattenfall och affärsverket Svenska Kraftnät, en myndighet som ansvarar för stamnätet.
Det första steget vi bör ta är att stycka Vattenfall i två delar: aktiebolaget Vattenfall och affärsverket Kungl Vattenfallsstyrelsen (som det hette från 1909). I aktiebolaget stoppas all Vattenfalls utländska verksamhet: kolkraftverken i Polen, Tyskland och Nederländerna, kärnkraften i Tyskland, gasen i Nederländerna, näten i alla tre länderna. Dessa tillgångar kan sedan säljas helt eller mer sannolikt i delar till intresserade budgivare och borde dra in ungefär 200—300 miljarder kronor.
Bytesaffärer är heller inte otänkbara då Eon, Statkraft och Fortum helt eller delvis äger de flesta nyckelanläggningar i Sverige. Detta frigjorda kapital löser Vattenfalls nuvarande lån och överskottet överförs tillsammans med eventuella införskaffade svenska anläggningar till affärsverket Vattenfallsstyrelsens balansräkning som då blir mycket stark, stark nog att nyinvestera i kraftverk i Sverige. Aktiebolaget Vattenfall avvecklas när alla dess anläggningar är sålda eller bortbytta.
Det andra steget är att återreglera elmarknaden i Sverige. I stället för fri prissättning av el införs antingen ett enhetspris på el, säg 35 öre per kilowattimme, eller ett prisband med maxpris (säg 50 öre) och minimumpris (säg 20 öre). Detta ger förutsägbarhet i kraftbolagens intjäning och driver ned deras kostnad för kapital. Ett problem uppstår dock i den situationen, nämligen att kraftbolagen kan bli helt ointresserade av att sälja el i Sverige.
Så länge det finns exportkapacitet exporterar man hellre el till kontinenten där man kan få bättre betalt för den än man kan få här hemma. Lyckligtvis är detta ett problem som enkelt löses, genom att man via regleringsbrev ger Vattenfallsstyrelsen i uppdrag att se till att det alltid finns el så det räcker för svenska konsumenter. Det torde då resultera i att betydande ny svensk kraftkapacitet byggs i Vattenfallstyrelsens regi. Kritikerna kan då mena att vi bygger för mycket, men inget kan vara mer fel. Sverige blir då i stället en stor nettoexportör av el vilket ger oss en ny lönsam högteknologisk exportindustri.
Vattenfallsstyrelsen får vidare en annan avgörande förändring i sitt regleringsbrev: I stället för att vara vinstdrivande blir dess uppgift att hålla elpriserna så låga som möjligt. Gör man vinst leder detta till att elpriset/prisbandet justeras nedåt följande år. Gör man förlust justeras det uppåt. Ytterligare en intäktskälla är tänkbar: En nät- och balansavgift som läggs på alla kraftbolag med verksamhet i Sverige, som används av affärsverket för att stärka elnätet och vår effektreserv.
Den stabilitet som fås i elpriset ger alltså kraftbolagen lägre räntor, och vill man verkligen ta i med hårdhandskarna ger man Vattenfallsstyrelsen tillgång till lån via Riksgälden. Dessa är för närvarande enormt billiga. Den 30-åriga statsobligationen avkastar knappt 3,5 procent, och om denna finansieringsmöjlighet används kommer det följdriktigt att resultera i enormt billig el.
En övergripande elkraftsreform av det här slaget skulle ge ett lågt och förutsägbart elpris för enskilda under en eller flera generationer, och lägga grunden för en stark konkurrenskraft för den högteknologiska svenska basindustrin som med sin export finansierar vårt välstånd och vår allmänna välfärd.
Arvid Hallén
student, Uppsala