Varför är det så få som kan tänka sig att gå och lyssna på vacker musik och text även när man mår bra? Det är väldigt många som säger att de upplever en slags ro i kyrkan. Men ändå gapar kyrkbänkarna tomma.
Kanske dags att fundera på det här innan det är för sent. Kyrkorna är ju vårt största kulturarv som jag ser det.