Den tragiska händelsen vid Hjulstabron förra året, då två unga män körde över brokanten och omkom efter en polisjakt, är åter på tapeten i och med rättegången mot det åtalade polisbefälet. Han säger: ”Det fanns inte på världskartan att de skulle köra rakt genom bommarna och rakt ut i vattnet.” Nej, men i så fall hade man ju inte behövt öppna bron.
Om det var otänkbart att de skulle köra genom bommarna hade det räckt med bomfällningen. Här håller jag med åklagaren. För att motivera broöppningen hade ju polisbefälet behövt tänka så här: ”Kör de genom bommarna så skall jag i alla fall se till att det blir stopp genom att de hamnar i vattnet”. Tänkte han så? Säkert inte. Det var i själva verket ett helt obetänkt beslut, betingat av stress och förvirring vid tillfället. Någon avsikt att ställa till med en katastrof hade han nog knappast.
Skall han nu straffas för att det gick som det gick? Det blir rättens sak att avgöra. Hade olyckan inte skett, utan bilen stoppats vid bommarna, då hade han säkert inte blivit åtalad och dömd, trots att själva ordern varit densamma.
Har brovakten, som utförde själva handlingen och öppnade bron, också någon skuld? Borde han inte ha sagt att det räckte med att fälla bommarna – att öppna bron skulle vara för riskabelt.
Dessutom talades det i samband med händelsen om att liknande broöppningar skett tidigare. Hur var det med den saken? Borde då inte dessa broöppningar leda till straffansvar? Eller var samtliga fall preskriberade?
Jag skulle vilja höra polisen säga: ”Det som skedde var ett ödesdigert misstag som aldrig skall upprepas”. Jag har aldrig hört dem säga det.
Enligt min åsikt är själva rättegången helt onödig. Läxan är lärd. Det polisbefäl som nu står under åtal kommer aldrig att göra om misstaget, och ingen annan heller. På vilket sätt skulle det bli bättre om han straffas för en oavsiktlig olyckshändelse? Han har säkert ångrat sig tillräckligt ändå. Detta är inte ett försvar för hans åtgärd – möjligen för honom.