Rektor har ansvar för att solen går upp
KRÖNIKA: Häromdagen stod jag öga mot öga med tusen rektorer. Det var mäktigt. Rektorer uppträder ju annars alltid i singular, en ensam man eller kvinna som härskar över skolbarnens och lärarnas väl och ve och vardag. Men här satt tusen skolledare på skolbänken, för att begrunda sin situation.De har det inte så lätt.
Ulrika Knutson
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Rektorn har ansvar för att solen går upp på morgonen. Och rektorn har ansvaret för att på sekunden när kunna förutsäga varje stjärnfall, och helst förhindra det!
Ja, rektorn kan sucka. Hon är inte bara chef för personalen; lärarna, kuratorn, vaktmästaren och alla de andra, som kan säga upp sig om de inte trivs. Rektorn ska också försvara barnens intressen. Och barnen kan inte säga upp sig, ta sin ryggsäck och gå. De har skolplikt.
I barnens omedelbara intresse ligger att ha det tryggt och trevligt under skoldagen. I barnens långsiktiga intresse ligger att lära sig läsa, räkna, skriva, tala och samarbeta väl. Så att de blir anställningsbara av framtidens konkurrensutsatta näringsliv, och kan trygga välfärden och allas vår ålderdom...
På papperet är detta inga oförenliga mål, men i praktiken uppstår förstås krockar - som rektor ska lösa.
Rektorn jobbar inte direkt i det tysta. Skolan skapar rubriker. Alla vet precis vad som behöver göras. Alla har ju gått i plugget.
I politikernas och rubrikernas ögon är den svenska skolan aningen bäst i världen eller i konstant kris.
Bäst i världen på att fostra demokratiska, flexibla, projektorienterade små självstudiemonster, eller också parkeringsgarage för mobbade, utbrända, stressade, okunniga små självstympare.
Ingen vrångbild stämmer. Men verkligheten är ännu mer fanasieggande.
Kunskaperna minskar, i stort sett i alla ämnen, sedan 1992. Svenska elever blir allt sämre i matematik, svenska och naturvetenskap. Bara i engelska språket har de blivit duktigare.
Däremot blir elevernas självförtroende bara bättre och bättre. Kurvorna går i rakt motsatt riktning. Ju sämre kunskaper, desto högre skattar eleverna själva sina prestationer.
Och svenska elever stortrivs i skolan! De gillar sina slitna korridorer, bullriga barnbespisningar, svettiga omklädningsrum, sina asfaltöknar till skolgårdar, beskäftiga läromedel, långsamma dataprogram och sina mossiga lärare. Det är klart att de skolkar och maskar och tycker att det är jobbigt med matten. Men de trivs allt bättre. Det är statistiskt belagt.
Otroligt. Själv gammal elev tar man sig för pannan.
Det är en filosofiskt spännande fråga för rektor och alla oss andra. Vad har eleverna mest nytta av i framtiden: gott självförtroende eller goda kunskaper?