Politikernas mål förefaller främst vara att spara pengar åt landstinget. Men jag undrar om de verkligen sparar någonting på den uselt skötta mammografin. De pengar som all den vård kostar för alltför sent upptäckt bröstcancer äter troligen upp alla besparingar.
Som exempel ska jag nu berätta min historia.
Jag fick 2006 en kallelse till mammografi. Jag ammade då min son och fick per telefon löfte om att jag skulle kallas till undersökning om ett år. Men åren gick och ingen kallelse kom. Jag har hört att man ska bli kallad vart annat år efter fyllda 40. Någon gång tänkte jag att det var konstigt att jag ännu inte kallats, men litade på att en kallelse nog skulle komma. Arbete och familjeliv har en tendens att ockupera tankarna ...
I december 2009 kände jag en hård knöl i bröstet. Efter ett läkarbesök i början av januari lovades jag att få komma på mammografi inom två veckor. Två veckor gick, ingen kallelse kom. Jag ringde läkarmottagningen som i sin tur kontaktade mammografin, och se, då fanns det plötsligt en tid för mig några dagar senare. Själva undersökningen sköttes bra. Jag har ingen som helst kritik mot den medicinska personalen. Det är administrationen och de politiska besluten som är föremål för min kritik.
En vecka senare fick jag veta att jag hade cancer i vänster bröst, inom en månad blev jag opererad. Jag har nu i september genomgått cellgiftsbehandling och går nu på strålbehandling. I april damp det ned två kuvert från mammografin i brevlådan. I dessa fanns två (2) identiska kallelser till en ordinarie mammografi.
Det var synd om den stackare på mammografin som fick ta emot mitt telefonsamtal och fick hela min vredes åskor över sig!
Jag undrade hur dålig koll de hade i sina register eftersom de inte visste att jag redan hade varit där sedan i januari. Sköterskan som tog emot mitt samtal berättade att deras system inte fungerade som det skulle. Jag bad henne framföra till sina högsta chefer hur uselt systemet fungerar.
I mitt fall alltså över fyra års väntan utan någon kallelse — och sedan två på en gång (när jag redan hade varit där)! Hennes svar var skrämmande ” Vi får inte tala med de högsta cheferna, de lyssnar inte på oss”. Vad säger politikerna om det?
Min cancer hade gått vidare till en lymfkörtel. Om jag hade kallats till ordinarie mammografi inom den utlovade tiden kanske ingreppet hade blivit mindre, jag hade sluppit cellgifter och oron för en spridd cancer och landstinget hade sparat en hel del pengar. Jag tror inte att jag är ensam att råka ut för detta. Här har snålheten bedragit visheten! Hade jag, via min arbetsplats eller genom min egen plånbok, haft turen att ha en privat sjukvårdsförsäkring hade jag kunnat få mammografi redan dagen efter mitt läkarbesök. Detta berättade en medsyster, som hade turen att ha en generös arbetsgivare. Således bestämmer plånboken om man får snabb vård eller inte!
Är man boende inom Uppsala läns landsting och är fattig, arbetslös eller har en snål arbetgivare, då får man förlita sig på den klantigt skötta och av landstinget beställda mammografin.
Landstingspolitiker, se till att vi får en fungerande mammografi för alla de kvinnor som går därute med ännu ej upptäckta cancerceller i sina bröst! Till sist vill jag framföra mitt stora tack till den suveränt kunniga, vänliga och omhändertagande personalen på onkologen. De har gjort en eländig tid lättare att genomleva.
Charlotta Due
Långtora, Enköping