Sjuksköterskan som kommer med tabletter kanske bara lämnade medicinkoppen på sängbordet då patienten var på toaletten, undersköterskorna kanske blir sena för att de har mycket sjukare patienter att hjälpa ur sängen, ronden kanske blir uppskjuten. Men måltiderna, de serveras omkring samma tid varje dag.
Tänk då om varje måltid kunde få vara en ljusglimt i patientens annars segdragna tillvaro. Det enda att se fram emot mellan toalettbesök, provtagning, omläggning och väntan på besked om eventuell hemgång. Jag vill att måltiderna kunde få vara just en sådan ljusglimt.
Maten är oerhört viktig för patienters tillfrisknande och välmående. Jag kan tänka mig rätt många specialiteter där maten/kaloriintaget är en central del i omvårdnadsmålen, jag arbetar själv inom en sådan specialitet.
Hur kan det då vara så att maten på vårt sjukhus inte prioriteras? Hur kan en portion sjukhusmat vara dyrare än dagens lunch på stan utan att reta aptiten eller smaklökarna? Tänk att ligga där i sjukhussängen och invänta lunchen. Du kommer inte riktigt ihåg vad du beställt men har för dig att det lät riktigt gott. Kanske något med ärtor? Matvagnen rullar in, brickan ställs fram och locket lyfts av. På tallriken breder en brun sörja ut sig, som en översvämning på tallriken. Under sörjan, som också kallas för ”grekisk köttgryta”, skymtar några gråaktiga, torra riskorn. I smeten ligger ärtorna. Skrumpna och mer gråa än gröna. De liknar mer ett gäng sega russin än spänstiga, pigga ärtor. För det är vad som händer med ärtor som måste värmas upp två gånger om.
Det är inte den typen av mat jag vill servera mina patienter. Jag vill kunna vara stolt över den mat jag delar ut. Jag vill kunna lyfta på locket till tallriken och med ett leende överlämna den till patienten. Önska en smaklig måltid, gå därifrån och vara lite avundsjuk på den goda mat som serverats.
Snälla, låt oss slippa återuppvärmd mat på framtidens Akademiska!