Jag kommer ihåg när man var tvungen att åka till videobutiken för att hyra en VHS till helgens fredagsmys eller hur mobiler var något som de vuxna bara ägde, och hur bredbandet plingade varje gång man skulle gå in på internet. Allt var lite utav en process och tekniken styrde oss inte, men framförallt så var inte internet en sådan stor del utav oss som den är idag.
Jag kommer också ihåg hur det var att åka buss och bara sjunka in i sina egna tankar utan att känna den konstanta pressen över att vi missar något på de sociala medierna om vi inte uppdaterar oss. Vad skulle hända om vi för en dag lämnade telefonen hemma, skulle vi överleva?
Är det inte skrämmande hur beroende vi är av något som inte ens är mänskligt? Hur tekniken går framåt i sådan fart att vi själva inte ens hinner med och hur barn som borde vara ute och leka kan en Ipad utan- och innantill. Men framförallt, när slutade vi prata med varandra?
Vi har istället sjunkit in världen av de så kallade sociala medierna och försvinner iväg i en cybervärld där vi kan gömma oss bakom en fasad och där ett perfekt liv är lätt att skapa. Vi har slutat umgås på samma sätt som tidigare och allt som står i fokus i dagens läge är den lilla tekniska prylen som alltid finns fastlimmad i vår hand.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är hundra procent skyldig till att känna ett beroende till denna pryl, och alla andra tekniska prylar för den delen och det gör mig lite ledsen.
Trots att det finns mycket positivt med hur snabbt tekniken går framåt så önskar jag ibland att utvecklingen kunde sakta ner lite, för vill vi inte att framtidens barn också ska få chansen att vara barn och inte växa upp med den press som vi andra redan nu känner?