För ett tag sedan läste vi i UNT en artikel om hur Uppsala växer utan tanke på barn. Vi är många här i Kungsängen som tycker att det är gåtfullt att Uppsala kommun har missat så kapitalt i planeringen. Att sedan höra från ansvarigt håll att småbarnsfamiljer måste skylla sig själva när de har valt att bo här, är upprörande. När detta bostadsområde planerades, tänkte man sig tydligen att endast en viss grupp människor skulle bo här: yrkesarbetande och bilburna, utan barn och hundar.
Uppsala kommun har alltså gått in för segregation. I Kungsängen ska inte människor med småbarn eller hundar bo. Inte heller ska här bo människor som är beroende av bussförbindelser. Hur ska vi annars uppfatta att hållplatsen på Kungsgatan (”Strandbodgatan”) har varit omöjlig att nå under hela vintern? En vippgrind på Volvotomten, som har varit svårforcerad, var i vintras översnöad och helt omöjlig att passera. Enligt NCC (som äger tomten) var grinden inte ens lovlig att använda som passage! Inom kort kommer NCC att riva såväl Volvohuset som Granngården och då kommer vår tillgång till busshållplatsen på Kungsgatan att försvinna helt.
Många av de som bor här har hund och vi hundägare har stora problem. Alla i området är inte förtjusta i hundar. Naturligtvis ska småbarn kunna leka utan att bli skrämda av hundar, men var ska vi rasta hundarna?
Uppsala kommun har iordningställt en vacker liten park längs Muningatan, som hittills har tjänat som rastplats, men den räcker inte till, särskilt inte som många vill använda den som rekreationsplats, inte minst småbarnsfamiljer.
Jag har försökt förmå Uppsala kommun att ordna en hundrastgård mellan tågspåren längs Kungsängsesplanaden mellan Willys och Fyrisån. Häromdagen fick jag svaret från parknämndens möte 5 maj: ”Hundrastgårdar skall inte anläggas i innerstaden” stod det. Beslutet är desto märkligare som vi har ett planeringsförslag om hundrastgårdar (observera pluralis) i en så kallad samrådshandling daterad 3 oktober 2008 (diarienummer 2005/20003-1).
Parknämndens beslut den 5 maj rimmar illa med samrådshandlingen. Vi undrar hur man motiverar det. Om det är någonstans hundrastgårdar ska anläggas, så är det väl just i innerstaden! Boende utanför de centrala stadsdelarna har helt andra möjligheter än vi att rasta sina hundar. Här är inte platsen att plädera för hundarnas rätt att finnas, men låt det ändå sägas att hundar ger rikliga tillfällen till sociala kontakter och ökad trivsel!
Birgit Sawyer
Uppsala