Kvinnors rätt till sexuellt självbestämmande har debatterats sedan 1970-talet, numera är kravet ofta kopplat till en önskan om en samtyckeslagstiftning. Diskussionen är intressant, särskilt som debattörerna tycks tro att en sådan reform skulle förändra en problematisk rättspraxis. Självklart skulle fler gärningar falla inom ramen för lagstiftningen. Frågan är dock om man verkligen kommer tillrätta med de problem som diskuterats länge.
Några exempel: Lagstiftningen syftar till att skydda den individuella friheten. Det innebär att individen har rätt till skydd mot andras övergrepp, men framför allt en rätt att slippa rättslig inblandning i sitt sexualliv. Lagen ska därmed i så liten grad som möjligt sätta gränser för den enskildes frihet. Ett samtycke har därmed inte några moraliska begränsningar, den som vill utsätta sig för sexuellt våld har rätt att bli plågad (med viss begränsning). I praxis leder dessa ideologiska premisser till att domstolen inte ska bedöma vad kvinnor normalt sett kan tänkas vara villiga att gå med på. En samtyckesbestämmelse kommer självklart inte att bygga på några andra principer, innebörden av ett sexuellt självbestämmande blir detsamma.
En bestämmelse ska även kunna tillämpas i ett socialt sammanhang. Här anses dock vanligen parterna inte vara självständiga nog att kunna tala med varandra. Den senaste utredningen (SOU 2010:71) är mycket tydlig på denna punkt, man konstaterar att det vore onaturligt att kräva att man måste fråga först. Utredningen anser dock att en sådan lagstiftning måste ställa krav på att kvinnan ger någon form av uttryck för ett samtycke, varför man skriver att ett leende från en annars passiv person kan vara en samtyckeshandling.
När man betänker att det är de angivna premisserna som ska värna kvinnors sexuella självbestämmande genom samtycke, är det lätt att hålla sig för skratt. Det är svårt att se att en sådan reform skulle leda till någon verklig förändring. Slagordet ”ett nej är ett nej” ger i sig uttryck för en enkel etisk princip. Ett rimligt kvinnopolitiskt krav, som dock knappast kan uppnås genom reformer inom nuvarande regelsystem, vilket de senaste 35 årens otaliga reformer torde bära vittne om.