Snön hade lagt sig vackert över landskapet, ett kallt och ovänligt klimat mötte mig och min familj. Men detta kalla land var hem åt ett av världens vänligaste folk, som generöst öppnat sin famn åt många av dåtidens flyktingar. Från flyktingförläggningen i Mullsjö minns jag trevliga handläggare som hjälpte oss i vardagsbestyren. Där fick vi leka med leksaker och bläddra i barnböcker. Jag fattade genast tycke för Emil i Lönneberga och Alfons Åberg. Men favoriten var Pippi Långstrump.
Men i högstadiet och gymnasiet fick jag uppleva fördomsfullhet och rasism på riktigt, inte en gång utan åtskilliga gånger. Visst blev jag besviken och ledsen, men aldrig lät jag det vackra och positiva med landet som erbjudit mig och min familj en fristad kapitulera mot det mörka hatet.
Jag måste ärligt talat säga att jag till skillnad från många invandrare på arbetsmarknaden inte upplevt rasism fast jag vet att det förekommer. Kanske behärskar jag språket bättre, kanske är jag så pass svensk att mina etniskt svenska arbetskollegor upplever mig som just svensk. Jag vet inte.
Men en sak är säker och det är att jag måste invända mot att Sverige är ett typiskt rasistiskt land. Det är Sverige som skapat och utvecklat mig. I Sverige har vi alla möjligheter till självförverkligande. Detta är det fina och unika med Sverige.
Fredrik Reinfeldt lyckades mycket skickligt balansera alliansparterna så att missförstånd och osämja inte utlöste regeringskris under sina åtta år vid makten. Det han dock fundamentalt misslyckades med är att respektera SD som ett demokratiskt folkvalt parti. Och med partiet också alla deras väljare. Reinfeldts och många av hans riksdagskollegors ovilja att se dessa väljare, att höra deras röst, att lyssna på deras oro har varit påtaglig. Det har varit kontraproduktivt och är i min mening en bidragande orsak till att SD numera är Sveriges tredje största parti.
SD har ända sedan de kommit in i riksdagen blivit ett parti som alla förkastat. Man har förlöjligat deras argument, försökt att förminska dem, hävdat att de inte är kunniga nog, inte räknat rätt, inte har den kompetens som krävs for att föra en argumentation. Jimmie Åkesson har felaktigt betraktats som inkompetent. Detta beteende har uppmärksammats av väljarkåren som traditionellt ogillar översittarattityder.
Låt oss lära oss av denna utveckling att man inte kan lösa ett problem genom att vägra inse oron hos det folk som upplever den. Resultatet har vi fått bevittna, ett missnöjesparti som närmast trefaldigats på fyra år. Det är nämligen inte politiker i huvudsak som lever i segregerade områden, som ser baksidan med en dålig integration i vårt samhälle, där fattigdom och utsatthet ökar i takt med att samhället blir hårdare. Där upplopp och civil olydnad sprider sig, där bilar sätts i brand. Men där även vanliga svenskar upplever en hårdare klimat, när man slussas ut i fas 3, när Försäkringskassan ställer hårdare krav.
Vi kan inte tillåta en minoritets missnöje att diktera en majoritets vardag, vi måste våga bemöta SD sakligt, och vi måste släcka den där oron som många bär med sig inombords. Att göra som nu är inte en konstruktiv lösning, på sin höjd kanske vi kan vinna lite tid till nästa val. Men vad gör vi om SD då blir det näst största partiet?
Uppsala