Köttbullar? Inte troligt. Köttbullen har lika lite svensk nationaltillhörighet som, i Söders mening, vissa människor. Det finns recept från 1500-talets Bagdad som innehåller smaksatta köttbullar. Köttbullen hamnade inte på det svenska julbordet förrän långt in på 1900-talet.
Prinskorv då? När vi pratar korv i Sverige så ligger Tyskland nära till hands. I vissa SD-kretsar en intäkt för sann renhet och gott ursprung. Men hur är det med franker och romer? Eller sumererna, som redan 3000 f Kr gjorde kilometervis med korv? Ingen korv heller alltså.
Risgrynsgröt? Glöm det! Riset kommer från Asien och Afrika. Kanel och socker ska vi inte ens nämna.
Klassisk dryck då som öl och must? Nix! Ej heller ost (sorry, än en gång de där araberna) kan tillräknas det typiskt svenska.
Vad kvarstår? Sill, men det får bli utan potatis för den är ju också en nymodighet i dessa sammanhang. Till sillen en välbakad skinka kanske, men absolut utan senap som givetvis har egyptiska rötter (araber igen!)
Så medan jag och några vänner äter av världens läckerheter kring jul så stoltserar det äkta svenska julbordet med en ändamålsenlig kokt gris (som inte en muslim i världen ändå vill vara i närheten av) och salt sill (då vare sig lagerblad, kryddnejlika, socker eller rödlök ryms inom SD-definitionen av svenskt).
Utan judar, samer, araber, turkar, kineser, afrikaner och alla andra som inte är rågblonda och blåögda skulle Sverige vara både tråkigare och gråare. Våra rätter mindre välsmakande, vårt medvetande trångt och inskränkt. Allt som skulle kvarstå är vi, en kokt gris och en tunna sill.
Uppsala