Två punkter vi borde enas om

Vi kan fortfarande göra 2000-talet känt för tiden då vi stod upp för våra bröder och systrar, skriver Solin Bakircioglu.

Uppsala2015-11-17 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är nästan skrämmande hur många hjärtslag vi förlorar i exempelvis Kurdistan, Beirut, Afghanistan, Irak, Somalia och Syrien. På en enda dag har vi förlorat över 115 000 medmänniskor.

Alla dessa unika liv, för vad då? Ändlösa krig. Människor med tillgång till vapen, till kemikaliska bomber, som anser sig ha ”rätten” att avsluta andras liv. I dag flyr över 60 miljoner människor, vilket är den största siffran sedan andra världskriget.

Alla dessa liv flyr för att kunna hitta en säng där de äntligen kan få sova en enda natt utan att behöva hålla ena ögat öppet på grund av otryggheten. Utan att behöva somna till skrik, till desperation. Och ber. Ber till Gud för att hen ska beskydda det lilla livet kan fortsätta erbjuda, för att låta en i värs­ta fall få gå vidare utan all smärta som håller en kvar.

Det Paris tragiskt fått uppleva, har varit vardag i exempelvis Nigeria. Jag säger inte att attentaten i Paris är en bagatell, utan jag menar att det är när terrordåd händer i ett land så nära oss och inom EU som vi reagerar såhär starkt och blir rädda. Vi förstår inte våld förrän det händer nära oss.

Men sanningen är att det är såhär världen ser ut. Människor blir oense och tar till våld innan kommunikation. För det är så vi alltid har gjort och det är så vi lär våra barn att göra. Det är upp till oss hur vi vill att vår omgivning ska se ut för våra framtida generationer.

Vill vi vara de som står bredvid krigen och kollar på hur kvinnor brutalt gruppvåldtas till döds? Hur äldre slängs över klippor? Hur barn kastas ner i djupa vatten för att drunkna? Vill vi vara de som står och kollar på när land för land stänger sina gränser för människor som flyr från detta? Är det så långt vi kommit i vår utveckling? Att vi hellre är ute och shoppar det sjunde paret skor än att donera till behövande, hjälpa till med nyanlända eller höja våra röster för att engagera regering och andra?

Jag vägrar tro detta. 2000-talet kommer kanske att bli känt som flyktingarnas tid. Men än är historieböckerna inte skrivna, vi kan fortfarande göra 2000-talet känt för tiden då vi stod upp för våra bröder och systrar mer än någonsin. Jag hoppas innerligt att vi alla nu kan enas om två punkter:

1. Hjälpa människor på flykt, oavsett religion, hudfärg, kön, sexuell läggning med mera.

2. Med all kraft stoppa alla krig och för att detta ska hända: uppmana länderna vi bor i till att agera.

Läs mer om