Universum expanderar som en ballong

Universums expansion liknar expansionen hos ytan på en ballong som blåses upp, förklarar Petter Ström i ett insändarsvar.

En bild från Hubbard-teleskopet visar en nebulosa i stjärnbilden Cassiopeia i Vintergatan. En nebulosa är ett moln av rymdstoft och gaser, ur vilka stjärnor bildas. Avståndet från jorden är 6 000 ljusår.

En bild från Hubbard-teleskopet visar en nebulosa i stjärnbilden Cassiopeia i Vintergatan. En nebulosa är ett moln av rymdstoft och gaser, ur vilka stjärnor bildas. Avståndet från jorden är 6 000 ljusår.

Foto: SCANPIX/NASA

Uppsala2012-01-14 00:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

SVAR på Bosse Gustafssons insändare 11/1.
Universums expansion är närmast att likna vid expansionen hos ytan av en ballong som blåses upp. Varje par av punkter på ytan ökar successivt sitt inbördes avstånd, men det finns ingen punkt på ytan som är centrum för expansionen. Man kan visserligen hävda att ballongens centrum även är centrum för ytans expansion, men denna punkt ligger inte på ytan och för universum finns ingen motsvarande punkt.

Universum expanderar inte heller utåt i en redan existerande rymd, utan det är själva rymden som expanderar (intrinsisk expansion). Allt detta har man upptäckt huvudsakligen genom att observera den så kallade rödförskjutningen hos ljus från objekt som befinner sig långt bort från oss, en effekt som liknar den utdragning av ljudvågor som man märker när en ambulans närmar sig i hög fart för att sedan passera varvid sirenernas tonläge tycks ändras.
Expansionen är således observerad på stora (intergalaktiska) skalor och huruvida den även sker på små skalor (som vårt solsystem) är en fråga som inte är helt och hållet utforskad.

Förra årets Nobelpristagare i fysik studerade just universums expansion genom att observera speciella supernovor, som har en väl definierad ljusstyrka vilket gör att det går att bestämma avståndet till dem mycket väl. Genom att ta hänsyn till att objekt som observeras långt från oss även observeras långt bakåt i tiden (eftersom ljuset från dem har tagit lång tid på sig för att färdas hit) kunde de komma fram till att expansionen har gått långsammare förr än vad den gör nu. Universums expansion verkar alltså accelerera.

För att förklara universums accelererande expansion vill man införa något slags omvänd gravitation som får massan i universum att pressas isär. Till skillnad från gravitationen tycks dock denna kraft vara oberoende av massfördelningen. Gravitationen blir mindre ju mer universums massa pressas isär. Källan till den isärpressande kraften kallas ”mörk energi” och är ett hett ämne inom fysikforskningen just nu.

Petter Ström
fysikstudent, Uppsala universitet

Läs mer om