Utbudet av glutenfritt bröd är dåligt. Vid flera tillfällen har ”brödet tagit slut” speciellt när det är köer i kassorna. När vi påtalar eländet utsätts man för ett socialt tryck och man tycker sig vara besvärlig inte minst bland övriga köande. Med det vill jag säga att även förståelsen bland allmänheten för problematiken är liten eller obefintlig.
Kockarna på stadens krogar har på senare år blivit betydligt mer medvetna om problemet och löser det bland annat genom att reda såser med maizenamjöl. Det var inte länge sedan detta ansågs vara för dyrt och man avstod och erbjöd inte några alternativ. Fortfarande finns dock en besvärande okunnighet bland serveringspersonalen som oftast ser frågande ut när man beställer eller frågar efter glutenfri mat.
Det ska dock sägas att det finns flera goda exempel bland näringsidkarna inom kommunen, men fortfarande är utbildnings- och informationsbristerna påtagliga och påfrestande för oss kunder med glutenproblem.
Vad gäller kostersättningsfrågan ser jag fram mot att staten tar ett ansvar för den fördyring som de glutenintoleranta drabbas av. Jag minns när Uppsala läns landsting införde kontantersättning till glutenintoleranta i stället för det nesliga förfarandet att hämta mat på recept vid apoteken. Det var oerhört hämmande på utvecklingen av nya glutenfria produkter.
Efter denna förändring blev det ett uppsving av glutenfria produkter i affärerna. Vi kunde köpa det man ville och kunde välja affär. Och för affärerna blev det ekonomiskt möjligt att satsa på glutenfria produkter. En statlig peng skulle ge de glutenintoleranta möjligheter att handla mer glutenfritt och därmed stimulera konkurrensen att erbjuda ett än större utbud.
För ett tag sedan skrev kommunalrådet i Uppsala Mohamad Hassan (FP) och generalsekreteraren i Svenska Celiakiförbundet Eva Bengtsson en debattartikel i UNT (19/11) om betydelsen av att även unga med glutenproblem får en näringsriktig kost. De ansåg att de offentliga köken borde bli bättre på att hantera problemen. Det borde även de privata näringsidkarna ta åt sig och eftersom Hassan är näringslivsansvarig inom kommunen tycker jag att han bör ta en del näringsidkare inom kommunen i örat för att man ibland är ogina när det gäller att servera glutenfria mackor på främst en del kaféer och matställen.
Bättre vore dock om Hassan vidtog åtgärder som stimulerar fler näringsställen att satsa på ett varierat och brett sortiment även för glutenintoleranta. Några vet inte ens vad det är och erbjuder inga andra alternativ än sockersöta biskvier, kokosbullar eller dyngsockriga maränger. Man blir både ledsen och förbannad.
Alf Karlström
Uppsala