En god vän till mig, svensk litteraturvetare som sedan många år är bosatt i USA, säger vid ett av sina Sverigebesök ”Sverige är inte längre detsamma”. Jag förstår vad han menar. Då han bodde och studerade här talades det om den svenska hederligheten, känslan av ansvar för varandra och en god service ute i samhället. Var har empatin tagit vägen? Att känna medkänsla och att lära sig att leva tillsammans borde vara ett obligatoriskt ämne på skolschemat. Och service, var då? På banken kan man inte ta ut eller sätta in pengar, man får betala för att få ut sina egna pengar och någon ränta på sitt eventuella kapital ges inte så att det lönar sig att spara där. Men ta ett lån kan gå för sig.
Posten har ju stängt sina lokaler där man förutom att sända och mottaga post kunde köpa frimärken och fina kort. Nu är man inhyst i ett litet bås i en livsmedelsaffär. Och nu det senaste: SJ stänger sitt biljettkontor. Man kostar på ett nytt resecentrum, men hyser in biljettförsäljningen på Pressbyrån! Alla klarar inte biljettinköp i automater eller på datorn. Vilka är det som drabbas mest? Jo, våra gamla och de med olika handikapp som ledbesvär, synskada eller rörelsehinder. Det är ju de människor som inte anses lönsamma för samhället. Vilken cynism. Ändå vet vi att de äldre i samhället blir fler och fler. Då behövs sociala kontakter och mänsklig hjälp. Men som Orup sjunger i en låt ”... men Stockhom har blivit kallt”. Och inte bara Stockholm. Har vi verkligen välfärd i vårt land?