Ăr det naturen som slĂ„r bakut, för att opponera sig och för att vĂ€cka dem som sover. Dagligen smĂ€rtar jag min hjĂ€rna för att fĂ„ svar pĂ„ min frĂ„ga; var finns fĂ„glarna? De som förut varit sĂ„ talrika i BĂ€lingeby. Förr om Ă„ren kom de i hundraÂtal och satt i kö för att fĂ„ komma fram till fĂ„gelbordet för att fĂ„ talgbollar och solrosfrön. Nu har de avtagit Ă„r frĂ„n Ă„r och i Ă„r har vi ett talgoxpar och ett par av blĂ„mesen och sen sĂ„ Ă€r det slut. Förr hade vi stor konsumtion av fĂ„gelfrö, men som nu, nĂ€st intill ingen Ă„tgĂ„ng och jag frĂ„gar mig, var ligger felet?
Jag ondgör mig över utvecklingen och stĂ€ller en rak frĂ„ga till topparna inom svenskt jordbruk, som forskare och professorer vid Lantbruksuniversitetet och Jordbruksverket. Det Ă€r ju de som ligger nĂ€rmast till hands nĂ€r det gĂ€ller naturen och det Ă€r de som skallkunna ge svaret pĂ„ frĂ„gan. Ăr det nĂ€rheten till de stora kemikaliejordbruken som gjort fĂ„gellivet sĂ„ fattigt och armt, frĂ„gar jag mig och Ă€r det lika över hela Sverige? Det görs ju ett otal mĂ€tningar om vad man Ă€ter och hur man Ă€ter. Varför kommer inget besked om fĂ„glarnas hĂ€lsa och vĂ€lstĂ„nd och som Ă€r sĂ„ dramatisk i vĂ„r bygd och som har gĂ„tt frĂ„n hundra till noll.