Något som fångat intresset är berättelser om vad som funnits i närheten, och glädjen att kunna besöka platser som förfäder har verkat på.
Efter att ha läst ”Försvunnen värld”, en mycket utförlig bok av Maja Hagerman, har jag fått lära mig att platser nära här, som Fullerö och Storvreta, har en intressant historia.
I Fullerö ville en politisk falang för något år sedan bygga en sockervaddspark med vikingatema. Tur att det inte fanns stöd för detta jippo. En politiker uttryckte: ”Det är inget speciellt med Fullerö”. När folk med makt att ställa till det ordentligt, saknar kunskap och intresse för den nära omgivningen, kan det gå illa. Efter att ha lärt mig mer om trakten, har jag fått varma känslor för omgivningen.
I Storvreta har hittats spår av järnframställning. När utgrävningar gjordes i samband med den nya sträckningen av E 4, gjordes många spännande upptäckter. Arkeologer har gjort fynd som visar på kontakter med romarna, och med Kreta. Det finns spår av stora byggnader från tiden före vår tideräkning. Det fanns drivande krafter även förr. Där fanns handlingskraft! Jag tänker på det, när jag sitter i en uppvärmd lokal på en stol och trycker på knappar.
Under tiden jag läste boken, kom jag på mig själv med att tycka att en del historiska byggnader, som de spännande kyrkorna i Lena, Ärentuna, och Vaksala är ”ganska nya” i jämförelse med det som arkeologerna tar fram.
I den nära historien i Uppsala fanns en intressant byggnad för förvaring och underhåll av järnvägslok. Ett illdåd var det att riva denna teknikhistoriska byggnad, anser jag.
Har man inflytande i staden, får man inte vara helt historiskt ointresserad. Det finns ändå byggnader som delvis blivit kvar, som huset där Philipssons hade sina lokaler i korsningen S:t Persgatan/Väderkvarnsgatan. Jag blir glad varje gång jag ser huset. Det var en välgärning att låta lokalen utgöra en del av det nya hus som byggdes.
Så många minnen efter Uppsalas spårvagnar har vi inte kvar, men vi kan färdas där spårvagnen gick, till exempel med cykel på banvallen mellan Ultuna och Sunnersta. I östra utkanten av staden gick spåren förbi Vaksalaskolan mitt i Väderkvarnsgatan, mellan trädraderna bort till vänster mot Liljegatan, Österängsgatan tillbaka till Vaksalagatan, och till Stora Torget. På vissa hus syns spår av fästen för eltrådarna.
Visst är det intressant med både nära och upptäckbar historia. En glädje i vardagen.