Att ändra på något innebär alltid att försämra något annat samtidigt. Hur god viljan än är, borde man alltid vänta ett tag med sina förändringsplaneringar tills man inser vilka nackdelar som förändringsarbetet kan komma att föra med sig.
Svaret på frågan ovan är förstås pengar. Den populära färdtjänsten hade blivit för dyr för kommunen. Men detta hade enkelt kunnat avhjälpas på ett sätt, som flertalet färdtjänstkunder sannolikt skulle ha kunnat acceptera: En höjning från 40 till exempelvis 50 kronor för de kortaste resorna och motsvarande höjning för de övriga och/eller ett ”tak” för antalet färdtjänstresor per person under en månad.
I stället för en sådan justering väljer kommunens beslutsfattare att inrätta något helt nytt, som måste ha kostat mycket pengar att få att fungera: En särskild trafikcentral bemannad av mer än ett dussin tjänstemän, som ska ha lön, semester och tillägg för obekväm arbetstid. Lägg därtill arbetsplatser och -redskap som brukar visa sig vara mycket dyrare i verkligheten än kalkylerat.
Jag vill gärna ge ros åt Upsala Nya Tidning, som flertalet dagar generöst har publicerat artiklar på insändareavdelningen, ofta med klagomål över den nya färdtjänstordningen – eller oordningen. Den upprör och väcker vrede och harm, inte minst över samåkningseländet, som kan tvinga rörelsehindrade personer att försöka tränga ihop sig i bilarnas baksäten. Lägg därtill avsevärt förlänga resandetiden – detta för personer som ofta har mer ”ont om tid” än de flesta andra i samhället genom att de har mer begränsade krafter och därmed kortare tid på dagen då de orkar hålla sig upprätta och i rörelse.
Bakom all den kända och publicerade vreden och harmen (över destruktionen av en nyss så välfungerande färdtjänst) döljer sig nog ofta en djupare och mer allvarlig känsla, nämligen en sorg. Sorgen över att vi här i Uppsala har kommit att drabbas av en samling beslutsfattare, som inte bara varit enfaldiga nog att tänka ut, utan även att få tillräckligt många att ställa upp på att genomföra ett så häpnadsväckande dåligt förslag till ändring av en färdtjänstorganisation, som tidigare varit uppskattad av alla berörda parter.
Tyvärr tycks den här förändringsstolligheten inte kunna betraktas som en diagnos, en avgränsad enhet, utan mer som ett symptom på djupare liggande brister hos korttänkta, reformivriga makthavare, som här har kommit att praktisera mobbarnas beteenden: Att försvåra livet för människor som redan har det svårare än de flesta andra, samt att förminska och förhindra rörelsefriheten för de redan rörelsehindrade.
Därtill uppvisar den nyinrättade trafikcentralens tjänstemän ibland uppenbara behov av att få möjlighet att genomgå någon charm- eller servicekurs med medmänsklighet på programmet. De tycks inte alltid begripa hur mycket obehag och oro de sprider genom sina ”översåtliga” attityder gentemot alla de ”undersåtar”, som är beroende av deras tjänster. Minnen av obehagliga bemötanden per telefon, som dyker upp i tankarna om kvällen och/eller i drömmar om natten, är alls inte medicinskt sett ofarliga för hjärtverksamheten hos försvagade personer.