Mamma är 87 år och har under det senaste halvåret valsat runt på olika vårdinrättningar inom landstinget och kommunen, detta på grund av krämpor som kommer med ökad ålder. I alla år har mamma duschat och tvätta håret varje dag. Hon är mycket noga med sin hygien, sin hälsa och sitt utseende. Dessa basala behov förändras inte med ökad ålder eller sjukdom.
Sedan hemtjänsten började besöka mamma har duschandet reducerats till en gång per vecka. Mamma har accepterat det, som så många i hennes generation vill hon inte bråka eller vara till besvär. Men nu – fem veckor inom vården utan dusch. Samma sak har hänt tidigare under året.
Personalen har sagt att de inte hinner och inte har resurser att hjälpa till med duschning. Som anhörig, sjuksköterska och vårdforskare undrar jag vad som händer med basala hygienrutiner? Vad händer med värdighet, respekt och autonomi? Spridande av sjukdomar? Min mamma tillhör den generation som var med och byggde dagens välfärdssamhälle. Är detta tacken? Att inte få vara ren?
Jag blir uppgiven, ledsen och arg över hur äldre behandlas i dagens Sverige. Jag ser hur vårdpersonalens sliter, men de måste blir fler och de måste ges möjlighet att bedriva en högkvalitativ och personcentrerad vård som har den enskildes så väl som samhällets bästa för ögonen (god personlig hygien minskar risker för smittspridning).
Är det så här det är tänkt att fungera? Hur ska de åldringar som inte har någon anhörig till hjälp göra? Jag skulle gärna se ett svar från ansvariga politiker och/eller högre tjänstemän inom såväl landsting som kommun. Samtidigt undrar jag om ni själva skulle kunna tänka er att avstå från att duscha under fem veckor?