Jag känner sympati för att man jobbar för ett attraktivt busslinjenät för att vi ska välja buss oftare och minska bilåkandets tryck på innerstaden. Tanken är att det ska ske genom ökad tillgänglighet och tidsvinster. Men hur ska man kunna åstadkomma det genom att öka avståndet till busslinjerna? Och hur kan man tala om tidsvinster då det förutsätts att resandet ska utökas med längre gångavstånd till hållplats?
Vad har vi för glädje av att bussarna går så tätt att det inte längre behövs några turlistor, om det blir svårt att ta sig till närmaste busslinje?
För oss kunder är inte turtätheten det viktigaste utan tillgängligheten. Enda argumentet för att nuvarande linje 9 från norra Årsta föreslås bli överförd till Vaksalagatan via Gränby Centrum uppges vara att den ska passa in i trafikflödet på Vaksalagatan med femminutersfrekvens. Hur kan detta anses vara rimligt?
Jag kan upplysa om att linjen på Johannesbäcksgatan–Källparksgatan–Salabacksgatan har alldeles tillräcklig frekvens och vi äldre i seniorboendet på Källparksgatan 19, som har hållplats på andra sidan gatan, är beroende av att det får vara som det är. Vi är 55 personer bara i det här huset och mer än hälften är över 70 år. Frustrationen här och i den nära omgivningen är stor. Om vår busslinje ändras kommer åkandet i egen bil, taxi eller med färdtjänst garanterat att öka. Och det var väl inte meningen?