Tvärtom känns tryggheten – som av politikerna anförs som ett argument för förtätning – större i ”småstadsmiljön”, där man känner igen och hälsar på varann.
Sedan dess har dock området kring Lindparken förändrats, med höga hus inklämda mellan den gamla sjukhusparken och Gustaf Kjellbergs väg – i strid med förklaringarna i detaljplanens föreskrifter, som gällde när de första nya husen byggdes på 90-talet.
När jag kom hit kunde man höra och se bland annat gröngölingar, spillkråkor och kattugglor i parken. De är borta nu. Inte ens korparna hörs längre som förr. Detta trots att en promenad i området än så länge är markant trafiktystare än längs Dag Hammarskjölds väg.
Även klimatet har förändrats på grund av de sedan dess tillkomna husen. Något som också påverkar växtsäsongen. Jag har läst att i Japan är det inte tillåtet att bygga nya hus så att de skuggar de befintliga. Sommaren har på min uteplats förkortats med tre månader och solljuset minskat med som mest tre timmar.
Det som politikerna nu planerar i och med skapandet av ”Södra staden” känns skrämmande. Och nya småparker ersätter heller inte skövlad naturmiljö. De så kallade Samråden tycks bara vara för syns skull och sakkunnigas kritiska synpunkter negligeras.