Mitt namn är Nils Råmbin, 1928 05 10. 6-årig folkskola, 75-årigt arbetsliv. Nu är jag 90 år. 1943 betalade jag skatt till dåvarande skattesystem, man fick betala in årsskatten vid slutet av året. 1947 kom ”skatt vid källan”, arbetsgivaren drog av skatten direkt på lönen. En befrielse att slippa tänka på skatten när man var i tonåren.
Efter en så lång skatteperiod var det väl tänkt att avsättningen för en trygg ålderdom var ordnad. Den är ordnad så till vida att, beroende på arbetsinsats, pensionen är tillräckligt stor för ett bra liv. Har varit naiv nog att tro att äldreboendet var ordnat. Så är inte fallet, jag har blivit brukare! Jag skall utvärderas. Tjänstemän, okända för mig, bestämmer över mig som brukare. Beroende av hälsotillstånd föreligger en ordningsföljd gällande inflyttning till, av tjänstemannen valt äldreboende.
Jag får med andra ord inte själv välja, av mina skattemedel byggda, äldreboendefastigheter. Att man bott i ett område i större delen av ens liv och önskar avsluta sitt liv i områdets äldreboende är inte tänkbart.
Att blivit brukare känns konstigt, varför inte hyresgäst? I USA är de äldre seniormedborgare. I Kina kallas äldreboendet ”hem för vördade äldre”.
I Tyskland, som har ett försäkringsbolag som driver äldreboendet, är det ett system som är anpassat för de äldres behov. Den äldre kan själv anpassa sitt boende. Administrationen och personalen är anställda, kompetensen är hög. Kontinuerlig verksamhet.
Vårt system har politiskt tillsatt personal som förändras var fjärde år. Med andra ord är det lekmän som driver verksamheten, kompetensen är låg.
Har tidigare bott i 18 år i äldreboende, Via 4 mandatperioder avvecklades äldreboendet för psykiskt tvångsboende och sedermera flyktingförläggning.
Nuläge: Jag är inneboende i en bostad på 20 kvadratmeter. Jag köper min mat och även tillagar den. Sköter min tvätt själv. Sköter min hygien själv. Min dammsugarrobot dammsuger en gång per vecka. Köper städhjälp var 14:e dag. Detta fungerar bra. Hade en hjärtinfarkt för 2 år sedan. För ett år sedan konstaterades prostatacancer. Mina 90-åriga ben tillåter numera korta promenader, som att ta mig till affären för inhandling av mat två gånger i veckan. Efter hjärtinfarkten har jag övergått till nyckelhålsmat, frukt och grönsaker.
Brukaren har nu möjlighet till hemtjänst, har prövat detta. Att få ett femtontal hemvårdare av olika nationaliteter som kommer til dig, med telefonen vid örat, för att kommunicera med andra hemvårdare, för att genomföra ett omöjligt vårdareprogram, som hemtjänsten utformat. Synnerligen irriterande för brukaren.
Har nu sonderat nästa steg i min tillvaro. Möjligheten att få bo på äldreboende igen. Kan konstatera att den möjligheten är minimal. Detta är horribelt, det känns inte bra, har under 75 år betalat för möjligheten tillbringa mina sista år brukare, ett fruktansvärt ord. Äldreboende låter bättre.
Efter nyligen avslutat kommunalval innebär det att en ny ansvarig politiker har att ta tag i ovanstående horribiliteter, en grannlaga uppgift. Tiden går fort, även en politiker kan stå inför det faktum att bli brukare!