"Vad gör ni i Moskva?" frågar den eventuellt enda ryss vi träffat i Moskva som tar initiativ till en engelskspråkig konversation. "Vi skall åka Transbiriska järvägen till Peking om några dagar" säger vi. Ryssen tittar klentroget på de två fredagspiffiga 23-åringarna framför sig i baren. "Är ni galna!? Varför åka tåg så länge? Det går mycket snabbare med flyg!". Att människor självmant betalar mer pengar för en sex dagars tågresa än en smidig flygbiljett framstår för de flesta ryssar vi pratar med som alldeles otroligt. Väl på tåget inser vi att många med oss gjort samma val. Alla har sina anledningar till att korsa tre av världens största länder landvägen. Britten Eric vill semestra miljövänligt.

Universitetsproffessorn Tuula är flygrädd men måste till sitt vänuniversitet i Kina. En fransk studentska skall vandra i Mongoliet. Det holländska paret Pieter och Sonja har rest till 80 länder tillsammans men har detta äventyr kvar att bocka av. Världens längsta och mest mytomspunna järnväg är onekligen ett äventyr som heter duga!
Resan börjar för de allra flesta i den ryska huvudstaden. Några dagar i Moskva känns som en spännande kontrast till de mil och dagar av natur man sedan har framför sig. På två, tre dagar hinner man se de mest intressanta historiska platserna och känna på pulsen i den numera, tillsammans med New York, dollarmiljardär-tätaste staden i världen. Från den livliga Yaroslavski-station avgår tåget. Det som i folkmun kallas Transsibiriska järnvägen är dock egentligen inte en, utan tre.

Förutom den tidigare nämnda finns Transmongoliska, som är den rutt de flesta turister åker, samt Transmanchuriska. De båda slutar i Peking medan Transsibiriska slutar i Vladivostok.
De tre rutterna trafikeras också av olika tåg, alla med sin speciella karaktär. Det kinesiska anses i allmänhet vara bästa. Tuuja som åkt sträckan Moskva - Peking tio gånger rekommenderar dock det ryska tåget om vintern. "Ryssarna eldar på så att det ryker om det! Det kan vara 40 minusgrader ute men inomhus kan resenärerna knata omkring i shorts och innetofflor". Det finns två tre olika klasser, men utländska resenärer brukar hålla sig till första eller andra klass. Kupéerna i första klass är relativt rymliga dubbelrum vackert inredda i mörklackat trä och vinrött. Här åtnjuter man också lyxen av en dusch vilken man delar med grannkupén. I andra klass bor man fyra och personhygienen får improviseras fram på de allmänna toaletterna.

Fördelarna med att bo i andra klass är dock av annan karaktär. Man lever tätt inpå varandra och folk är öppna och sociala. Utlästa böcker lånas ut till höger och vänster och alltid är det någon som håller sin kupé öppen för kortspel, diskussionsklubb, öl och nattvickning. Här ligger en stor del av charmen med den 6 dagar och 7856 kilometer långa tågresan.
Utanför fönstren lägger vi bakom oss ryska städer med exotiskt krångliga namn, vackra sibiriska trähus, Uralbergen, ändlösa vidder, skog och rostiga tågstationer. Stäpp blir Gobiöken som allt eftersom blir grönare för att slutligen övergå i prunkande kinesiska sockertoppsberg. Alla tar inte som vi tåget direkt till Peking, utan gör stopp längst med vägen. För ornitologer och djurintresserade finns tex. en fantastisk flora och fauna att utforska kring Bajkalsjön och i Mongoliet blir det ruljans på passagerarna.

Från Ulan Bator åker nämligen många ut för att vandra i bergig öken, bo i nomadtält och rida i Djingis Khan-land. Själva är vi mer än nöjda med de vildkameler vi ser från fönstret.
Tåget gör flera stopp om dagen då man kan gå av och se sig omkring, köpa souvenirer och proviantera. Satta ryska babusjka säljer hembakta bröd och knyten, smakliga potatissallader, rökt Bajkalfisk, inlagda gurkor och påsar med färska frukter och bär. I små aluminiumlådor säljs till och med hela varma måltider med kokt potatis, stekt kött, kokta grönsaker och sås. Männen lockar med korgar fulla med öl och vodka. Maten är fantastisk och en svensk pensionärsgrupp svär över att deras resebyrå inkluderat mat i restaurangvagnen i priset. I jämförelse med de små tanternas hemlagade och hemodlade lokala delikatesser känns maten där både dyr och medioker. Utöver det får begreppet rysk service en helt ny innebörd.

Restaurangentreprenören Vladimir styr och ställer med en charmig rysk järnhand. Öppettiderna varierar lite beroende på hur mycket pengar han tjänat för dagen. En kväll ses han räkna sina tjocka sedelbuntar. I vagnen är stämningen är uppsluppen och folk har beställt in öl och starka vodkadrinkar. "Closing closing" manar Vladimir helt plötsligt och börjar släcka. Ingen förstår någonting. "Men igår hade du ju öppet till elva" försöker någon. "Vi har precis köpt en öl" försöker en annan. Vladimir är charmigt orubblig och det är inget att hänga läpp över! Folk trillar fnissande genom tåget och fortsätter ölsocialiserandet i kupéerna. Vid landsgränserna byts resturangvagnen ut till en mongolisk och sedan kinesisk. De visar sig vara mindre oberäkneliga, men vi kommer på oss själva att sakna Vladimir och de middagsäventyr man bjöds på hos honom...

Livet på tåget blir ett litet mikrokosmos utanför den riktiga världen. Vi korsar landskap, länder, tidszoner och kontinenter. Ingen har någon koll på vad som händer hemma och allas armbandsur visar olika tid. Klockan har för de flesta dock spelat ut sin roll och man har blivit ett med tågets matande du-dunk. Trots att vi rör sig framåt i makliga 80 kilometer i timmen tycks ingen ha långtråkigt. Tvärtom! De flesta man pratar med har varken hunnit läsa ut sina medtagna böcker, hunnit skriva den där resedagboken man lovat sig själv att göra eller lyssnat särskilt mycket på de med musik fullproppade mp3-spelarna. Resenärerna kommer snabbt in i en avslappnad, meditativ lunk. Man läser lite, tar små promenader genom vagnarna, äter något, dricker något, pratar med sina kupékamrater, sover en stund och låter landskapet utanför komma till en när man ligger skönt nerbäddad i sin lilla sängslaf. Folk tillåter sig själva att bara vara.

Det finns slowfood och så finns det slowtravel. De cigarrökande industrimagnaterna i grannkupén skulle att döma av deras utslätade bekymmersrynkor i pannan kunna bli några av långsamresandets varmaste förespråkare.