Sedan Uppsala passerade 200 000 invånare har diskussionen om vi är en storstad eller inte varit ständigt levande. På grund av några teknikaliteter blev vi inte officiellt en storstad, men tack och lov står det var och en fritt att hitta storstadskänsla där man vill.

Ett ställe där storstadskänslan finns sedan öppningen för cirka två år sedan är Miss Voon. På tolfte våningen i Elite hotel-huset hittar man ett nytt Uppsala – med fantastiska vyer, äventyrlig mat och god service.

Själva miljön gör mycket. Utsikten blir bara maffigare med alla byggen i stan och sällskapen placeras ut smart, så att lokalen känns levande även tidigt på kvällen när det inte är fullt.

Menyn består av idel mellanrätter med spännande råvaror. Krogpatrullen invänder dock mot att så mycket känns igen sedan start – lite mer snurr i smakkarusellen vore kul. Med det sagt gör man rätt i att ta in lite sashimi (rå fisk och skaldjur) för att få upp förhoppningarna. Man väljer själv vilka bitar man vill ha och de kommer in fint upplagda, kalla men inte alltför nedkylda som ibland varit fallet tidigare.

Bland de gamla godingarna på menyn håller, trots allt, den gamla favoriten fjordlax stilen. Den kommer inlindad i en tunn skiva rättika och presenterad som ett torn. En annan klassiker från starten är hummertacos. Med bett från kryddblandningen schichimi och söt svalka från ananas är den en given favorit för många. Den delar dock patrullen. Vid ett besök dominerar den ganska feta hummerröran för mycket och vi önskar mer syra från frukten för att bli nöjda.

Anklevern är helt och hållet supermumsig, fint halstrad och smälter i munnen. Mycket lyckad är också tonfisken, med sina milda smaker (trots wasabi!) och vackra friterade rispapper på toppen. Enkel och fräsch är också den asiatiska tolkningen av löjrom på råraka. Mängden rom är generös och passar fint med den syrliga krämen smaksatt med japansk citrus. Rårakan är utbytt mot friterad vårulledeg. Fläsksidan med bao är också den lyckad, med härligt salt fläsk i den fluffigaste lilla ångade baobullen man kan tänka sig.

Men ibland slinter det en smula med smakexperimenten. Ett nytt inslag, säsongsfisken skrei, är en besvikelse. Portionen är mycket nätt och fisken serveras i ett skummigt såsbad med avruga (kaviarsubstitut) på. I skummet gömmer sig lite edamamebönor. Fisken har blivit rejält svedd och smakar beskt. En trist rätt som dessutom är dyrast på menyn med sina 200 kronor. Misotorsken är klart bättre. Den serveras i ett bananblad, festligt skuren som en banan, och smakar oklanderligt. Däremot hamnar tillbehören i skymundan i en reducerad sojasås, med för många ”bruna” och tunga smaker på en gång. Detsamma gäller oxryggen, som i sig är fin i tunna skivor, men som drunknar i alltför intensiva tillbehör.

På efterrättssidan är det alltid en bra idé att ta in lite mochiglass. De känns också ovanligt prisvärda för att vara på MV, där notan lätt springer iväg, med sina 35 kronor styck. Chokladfondanten är också trevlig, med en kraftig smakspänning mellan körsbär och glass med thaibasilika till. Ananas i form av en ”crispy roll” med god limeglass är föredömligt icke-sötsliskig, med en udd av sichuanpeppar som balanserar på gränsen mellan roligt och bara märkligt.

Alla smakkombinatiner ÄR inte lyckade på Miss Voon. Allra bäst blir det när de håller det enkelt och fräscht. Andra gånger önskar man en ytterligare genomsmakning i köket och en diskussion hur råvarornas smaker bäst tas tillvara. Men experimenten är också roliga – och man har verkligen inte tråkigt på Miss Voon. Man kan få lite ont i plånboken, men att gå hit är alltjämt en riktig upplevelse.