– Vi vill vara som alla andra, ha ett normalt liv, säger Liam.
Både Liam och hans fru Wilma har lindrig IF, eller utvecklingsstörning, som en del säger fortfarande.
Liams berättelse kan få vilken förälder som helst att dra efter andan. Wilma har fött tre efterlängtade barn. Men alla tre har omhändertagits av sociala myndigheter.
Deras historia är hjärtskärande. En pappa och mamma som ser socialhandläggare och poliser bära ut deras gråtande tvååring i trapphuset. Att råka ut för det en gång är traumatiskt, tänker jag. Men att sedan uppleva det två gånger till. Vad gör det med en mamma och en pappa?
Deras historia väcker frågor i mig som människa. Hur ska man se på de här familjerna? Hur ska socialtjänsten bäst väga barnets bästa mot föräldrarnas rätt till ett normalt familjeliv? Hur ska en bra förälder vara, och var går gränsen för när man blir en dålig?
Resultatet av mitt samtal med Liam blev till slut UNT:s granskning: Vem får vara förälder?
Det handlar om ett annorlunda föräldraskap, som stöttas av forskning, men som också ifrågasätts.
I arbetet med texterna har jag pratat med familjer, med eller utan barn, forskare, socialtjänst och barn som växt upp med en förälder med diagnosen IF.
Synen på de här familjerna har förändrats över tid. Förr riskerade en kvinna med IF-diagnos att bli steriliserad. I dag står rätten att leva familjeliv inskrivet i FN:s stadgar.
Forskare menar att de visst kan vara fullgoda föräldrar, om de får rätt stöd.
Samtidigt finns det starka röster som helt ställer sig på barnens sida. De anser inte att intellektuellt funktionsnedsatta ska vara föräldrar.
För egen del hade jag inte ägnat problemet en tanke, innan Liam ringde. Och jag gissar att jag inte är ensam om det.
Själv har jag inte heller kunskapen som krävs för att slå fast om det var rätt att omhänderta barnet. Men jag kan leva mig in i föräldrarnas chock och förtvivlan.
Och i botten finns en viktig fråga att ställa: Har alla verkligen rätt att skaffa barn?