Jag ville inte vara den som blev kvar.
Meningen är tagen ur Veronica Maggios låt 17 år. När låten var alldeles ny, för ganska precis tio år sedan, tålde jag den inte. Vem var hon att snacka skit om Uppsala? Min hemstad.
I förra veckan hade UNT en längre intervju med grundarna till affärsnätverket Relation. Jag fastnade för det Helena Axelid sa om att det saknas stolthet i Uppsala: ”Här finns fortfarande inte den lokalpatriotism som jag vill ha där jag bor, det gör Uppsala mindre personligt”. Jag håller med henne, och jag känner igen mig. Är jag stolt över Uppsala?
Trots att jag då för tio år sedan blev upprörd över Maggios ord så kände jag precis som hon. Det var väl därför det skavde. För just jag skulle inte heller bli den som blev kvar. I mitt liv var det här under en period av upptäckarlust, i väskor mellan huvudstäder i Europa och långresor med billiga hostels.
Men tiden påverkar.
För två år sedan flyttade jag hem igen, tillsammans med min alldeles egna familj. Vi blev 018. Men är jag stolt Uppsalabo idag? Det finns mycket att vara stolt över. Men något saknas, en känsla. Lite som med Siriusfansen – ofta sägs de bestå av en stor del medgångssupportrar. När jag jämför med andra mellanstora städer tycker jag att de har en tydlig stadspatriotism, något som Uppsala saknar. Är det närheten till Stockholm som ställer till det? Eller är vi för spretiga, saknar vi gemensamma drag? Akademikerna å ena sidan, näringslivet å andra. Och så vi alla mittemellan.
Kanske är det bara jag, kanske är det staden. Hur känner du?