En aha-upplevelse i den egna bostaden är ingen barnlek.
Ta min lägenhet, och närmare bestämt mitt badrum, som exempel. Tack vare en usel lågenergilampa trodde jag vid visningen att badrummet var beigekaklat. Inte optimalt, men acceptabelt.
Det dröjde säkert ett år innan jag vid ett bad plötsligt såg att väggarna var ljust rosa. Aha. Rosa.
Försiktigt kände jag efter om jag är rosa. Mmhmm, nänä, icke. Vattnet kallande omkring mig, men det var inget mot den kyla jag kände inombords. Jag kan kanske känna mig beige, men inte rosa.
Jag visualiserade ett vitt badrum. Trist, kanske. Möjligen för mycket slakterivibbar med helkaklat vitt och svårt för en handukshängare att inte påminna om en köttkrok. Kanske någon stenmosaik som accent, då? En piggare färg på golvkaklet? Nä, rosa kändes säkert också ”piggt” när det beslutet nu än fattades.
Till slut hade jag i mitt huvud det perfekta badrummet, ett badrum jag skulle kunna visa upp nästan som en förlängning av mig själv. För det är väl så det är? Mitt hem ska inte bara vara ett praktiskt ställe att äta, sova, leva, bo i utan även en sorts snabbguide till min själ. Dessutom ska det vara färgstarkt och charmigt men ljust och diskret och jag ska haka på trender men behålla det gamla och skapa något alldeles unikt och visa vem just jag är, denna lilla snöflinga i den enorma driva som är mänskligheten.
Här någonstans fick jag ont i huvudet. På exakt vilket sätt skulle ett annat kakel i badrummet göra mig mer fullständig och harmonisk? Eller en annan handdukshängare? Skulle tillfredsställelsen i att borsta tänderna i ett perfekt badrum väga upp mina höjda lån?
Och hur skulle snöbollseffekten bli? Det är ju inte som att det inte finns skönhetsfläckar i resten av lägenheten. Köket där alla tapetlager från 1930-talet fram tills i dag hålls uppe på väggen bara av en kökshylla och där skåpsluckorna består av imiterat (!) säkerhetsglas, ni vet sådant där med ståltråd i. Sovrummet som får nya sprickor i taket av grannens steg. Alla lister i lägenheten som hänger ett par centimeter ovanför golvet för att alla som bott här har slipat om de numera papperstunna plankorna.
Kommen så långt i funderingarna tänkte jag också på att de flesta prylar jag har i lägenheten ändå mest är där av en slump, lite som drivved som ansamlats under årens lopp. Vissa saker är praktiska, andra är snygga, några är både opraktiska och fula. Sammantaget är det väl ganska mycket som jag. Men det är inte jag.
Och hur snyggt badrummet än skulle bli så skulle den sista inredningsdetaljen ändå vara kattens låda. Kattlådor syns aldrig i inredningsmagasinen.
Aha. Jag är kanske inte rosa, men jag är definitivt mer rosa än vad jag är kattlåda.
Skulle kakelsituationen verkligen bli olidlig så kan jag alltid byta tillbaka lampan till en usel lågenergilampa. Det är jag.