Att inte jobba hemma

Matilda Nilsson om att skilja på hemmet och jobbet och att inreda sin egna lilla kontorsplats.

Matilda Nilsson, krönikör i Bostadsguiden.

Matilda Nilsson, krönikör i Bostadsguiden.

Foto: Pär Fredin

Krönika2016-12-23 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Då har jag flyttat. En gång till.

Men jag har inte bytt hem. Utan jobb. Och i och med det kontorslokal. I början av december startade mitt företag och i samma veva började jag hyra kontorsplats.

Det är lite lustigt egentligen. Har personligen aldrig gillat fasta skrivbordsplatser. Det känns inlåst och styrt. Hellre vill jag jobba aktivitetsbaserat. Välja arbetsplats utifrån om jag ska sitta, stå, lyssna, koncentrera eller diskutera. Inte vara fast på en stol, utan fri att växla. Har jag tyckt.

Den kontorsplats som tidigare var min började jag uppskatta först när jag gav skrivbordsytan en rejäl rensning. Satt där och myste och tittade ut över utsikten, mina barnteckningar, uppmuntrande utrop på post it-lappar. Efter många arbetsår inbott, mitt eget revir, med min personliga prägel. Små färgglada lådor som rymde minnen. Konst på vykort som jag köpt billigt. Allt det där är nu rensat och borttaget. Nedpackat, men ännu inte fullt upppackat i det nya.

Kontoret. Fast egentligen känns det inte mycket som ett kontor. Det är mer som en kreativ plats. Och under det sneda taken på frilansloftet ryms många kreatörer. Journalister, fotografer, en grafiker, redaktör, matskribent och barnboksillustratör. Köket är lokalens hjärta. Intill en mysig hörna tillika fotostudio. Uppe vid de vita takbjälkarna är själva loftet och där finns min lilla yta. Någon kvadratmeter som kostar mig varje månad. I stället för att sitta hemma "gratis".

Ändå tycker jag det är skönt. Med det nya kontoret skiljer jag på hemmet och jobbet. Det passar bra, eftersom vi bor trångt. Men också för att jag vill ha det så. Hemma är frukoststress och middagsmys och pysselkvällar och fredagens obligatoriska popcorn. Vårt hem är rätt fokuserat på barnen, på deras liv och välmående. Barnens leksaker och spel flyter gärna ut även utanför deras rum. Våra väggar och hyllor är smyckade med minnen som familj, bröllopsbilder, barnfotografier. Sådant vi gjort tillsammans, sånt som vi tycker om att göra.

På jobbet är det bara jag och varje liten post it-lapp har sin speciella betydelse. Än är det kalt omkring min jobbplats. Försöker skynda fram min särprägel, men vet att det tar tid. Än är väggarna vita. I väntan på att fyllas. Med mening. Betydelse. Och minnen. Vi får se vad det blir. Det här är bara början.

Krönika