8 mars är över. Alla andra dagar är redan mansdagar, kan man hävda. Men den upprörde (kränkt var han inte, betonade han) mannen i luren sätter fingret på något.
Mansrollen har debatterats i omgångar under årens lopp. Ibland spårar det ur, och blir rent fånigt.
Jag läste nyligen om ett mansläger i Värmland där män dansade och sjöng runt en totempåle med en jättefallos på. Först började jag skratta, men garvet fastnade snabbt i halsen. Tror någon på allvar att detta ska hjälpa?!
På 70-talet skrev Jan Guillou syrligt om mansläger i RFSU:s regi, där killar fick öva sig i att ta fram sina mjuka sidor genom att smeka varandras skinkor. I dag finns det tydligen vuxenkollon där män ska drillas till att bli riktiga karlar (i brist på garanterat kvinnofria träningsläger som lumpen eller verkstadsgolvet). En av förgrundsgestalterna är artisten Alexander Bard.
Under mantrat: ”Hitta din inre fallos” ska deltagarna närma sig varandra, bli goda förebilder och rädda yngre män från ett liv präglat av porr, kriminalitet och högerextremism.
Jag vet inte, kanske behöver dagens män lägerverksamhet för att hantera sin ångest. Eller så behöver de bara en bra kompis? Någon att snacka känslor med. Det borde gå att ordna utan totem, skogsbryn och riter.
Att dansa runt en totempåle i Värmlandsskogarna hjälper knappast de män som slår, sextrakasserar och marscherar under nazistflagg. De lär inte anmäla sig till kursen, eller lyssna på dem som sprider budskapet.
En sak har de rätt i, de som förespråkar lägerverksamhet med kuken som totempåle, det ska börjas i tid om det ska bli rätt. Redan på låg- och mellanstadiet slungas svordomarna och könsorden i korridorerna. Skolan borde vara en plats där sådant snack är bannlyst. Om killar inte stoppas när de sextrakasserar tjejer i skolan, om jämställdhet inte är en naturlig del av såväl undervisningen i klassrummet som leken på rasterna, är det knappast underligt att det fortsätter längre upp i åldrarna. På krogen, i arbetslivet, i hemmet.
Men kanske stundar nya tider nu?
#Metoo är en av samtidens största proteströrelser. Om det råder inget tvivel. Själva koden, hashtaggen, och tekniken som gjorde den enorma spridningen av berättelserna möjlig får nu en egen utställning på Tekniska museet. De flesta hyllar #metoo som en efterlängtad förlösare. Plötsligt ser nästan alla, vad för få såg innan. Men det vore ju för trist om rörelsen hamnat på museum redan. Om det stannade vid alla vittnesmål.
Nu gäller det att förvalta framgången. Nu har vi sett och förstått. Men vad gör vi åt det?
Mycket av #metoorörelsen handlar om sexuella trakasserier på jobbet. Här syns redan framgång. Arbetsgivare har lyft problemet i arbetsmiljöarbetet.
Plötsligt är det manligare att säga ifrån när sexuella trakasserier kommer i ljuset, än att tiga, titta bort eller ännu värre, heja på.
Vi kanske kan ta oss framåt, även utan totempåle.