Jag skrattade bittert åt lappen från bostadsrättsföreningen. ”Några grannar har upptäckt pälsängrar i sina lägenheter. Vi ska nu inventera problemet och se över behovet av sanering.”
Att leva med pälsängrar är inte så mycket ett problem som en livsstil – åtminstone om man som jag valt att utmana ohyran genom att sy ylleplagg av medeltidsmodell och dessutom förvara (orimligt) mycket tyg i väntan på nästa projekt.
Fienden är en liten skalbagge vars larver helst mumsar i sig päls, dun, ylle, läder, helt enkelt saker från djurriket och den kan äta sig igenom mitt fina ylle i flera år innan den blir en färdig skalbagge. Här finns en tydlig intressekonflikt: pälsängerlarven vill äta ylle, jag vill ha hela kläder.
När jag flyttade in till Uppsala var jag naiv och okunnig, det vet jag nu. Stugan jag bott i innan hade förvisso intressanta skadedjur, både sork och skogsmyror, men stan har ohyra som skulle platsa i en Ivar Lo-roman och pälsängrar är antagligen inte ens det femtonde värsta man kan råka ut för. Såvida man inte har (orimligt) mycket ylle hemma, då klättrar det snabbt på listan.
Förstörda kläder väcker längtan efter hämnd och primitiv blodtörst. Låt krypen dö, dö, DÖ! Och det är ju bra att heja angreppet. Skadedjurssaneringsbranschen får det att låta enkelt: man kan antingen frysa kläderna i en vecka eller värmebehandla dem. Problemet löst!
Jag brukar frysa mina kläder och tyger men ett par vänner tog fasta på det andra rådet, samlade ihop hela familjens yllekläder – och vi pratar mycket yllekläder till en familj med tre barn som varje år åker till Medeltidsveckan i Visby – och lade dem i bastun i källaren. Jag vet inte om de kände en skadeglad tillfredsställelse av att sätta på aggregatet och stänga dörren om eländet, men det är troligt.
Kanske borde de ha blivit mer misstänksamma när de några timmar senare vagt funderade över vilken av grannarna som eldade – eller så hade de en fruktansvärd tur som inte kopplade ihop brandlukten med bekämpningen av ohyra. När de väl öppnade dörren till bastun igen var allt borta, svart, förkolnat. En säck med kläder hade tydligen fallit mot bastuaggregatet och antänts, det hade brunnit tills syret tog slut i det lilla täta rummet. Jag ryser vid tanken på vad som kunde ha hänt om de ovetande hade öppnat dörren och gett elden mer syre.
Det blev aldrig någon sanering i bostadsrättsföreningen – och antagligen var det lika bra att spara de slantarna. Fienden är ju luftburen och ett öppet fönster är en öppen dörr till drive-through McYlle.
Det enklaste sättet att vinna är att hindra larven från att nå yllet. Jag har påsar, jag har lådor med täta lock, jag har sådana där säckar man suger luften ur med dammsugaren. Det sistnämnda tror jag på, om inte luft tar sig in ska väl för bövelen inte larver heller kunna göra det.
Och, peppar, peppar, det var ett bra tag sedan jag behövde sörja förlusten av en mödosamt hopknåpad klänning. Däremot ser jag spår av tomma larvhudar, av någon oklar anledning oftast i besticklådan, och vet att trots att det möjligen är vapenvila just nu tar kriget aldrig slut.