Livet är ett enda stort lotteri, och ju äldre vi blir desto större är risken att vi drar en nitlott.
När jag blir gammal kommer jag kanske att promenera i slow motion med vinden i håret, iförd vita linnekläder, solbränd och med grått skäggstubb längs en strand med en skuttande labrador framför mig, som i en reklamfilm för pensionssparande.
Eller så tillbringar jag mina sista år fjättrad vid en säng på långvården.
Kanske får jag ingen ålderdom över huvud taget?
I vilket fall som helst så funderar jag ibland på hur jag skulle vilja bo om jag blir gammal. Precis som för många andra så har närheten till jobbet varit en avgörande faktor för mig när jag har valt bostadsort. Frågan är var jag ska bo när jag inte längre behöver ta hänsyn till det?
Ibland drömmer jag om ett litet hus vid havet, långt från städerna. Andra gånger inser jag att jag kommer att sitta där även i februari, insnöad och isolerad. Då fantiserar jag i stället om en lägenhet mitt i smeten, i någon dynamisk storstad med ett fantastiskt kulturliv.
Det som jag framför allt tror att jag kommer att värdesätta när jag blir äldre är dock den sociala situationen. Jag vill ha människor omkring mig även när jag blir gammal, inte sitta och stirra ut från en lägenhet i en tom förort där alla har åkt till jobbet.
I Sverige finns det något som heter Bovieran, bostadskomplex med vinterträdgårdar och palmer där pensionärer får bo nära varandra och får man tro reklambilderna så går de runt och ler mot varandra hela tiden. Det verkar härligt.
Ännu härligare verkar ”The Village” i soldränkta Florida vara, en hel stad med 124 000 invånare där alla är pensionärer. Staden är inhägnad, kriminaliteten minimal och här finns golfbanor, nöjesfält och idrottsanläggningar helt anpassade för dem som har krämpor, eller bara är lite trötta.
Om man ska isolera sig när man blir gammal så är det ju roligare att göra det tillsammans med 124 000 andra isolerade åldringar.