Såg ni Kristallen-galan? Inte världens bästa tv-program precis, men bortom oset av firmafest säger det något intressant om vår samtid. Att ”Mandelmanns gård” blev överlägsen vinnare med hela tre Kristaller är beviset för att vi är många som älskar att drömma oss bort.
Tillbaka till naturen och det enkla livet. Just så vill vi leva, sitta på en kulle, känna doften av daggvått gräs, äta nybakad blåbärspaj och slänga civilisationens prestationskrav överbord och bara vara så kallat naturliga.
Vem drömmer inte om det?
För den som inte sett programmet kan jag förklara upplägget: Marie och Gustav Mandelmann driver ett Krav-lantbruk på Österlen, de odlar sin egen mat, föder upp söta djur, tillagar sina produkter, slaktar och lägger in för vintern. Grönsaker alltså!
Det skiner mys om dem. Lite larvigt beter de sig, men känns ändå ovanligt äkta.
I 20 år har paret drivit gården i Djupedal, ekonomisk sett har det varit tufft men efter Kristallerna hoppas Mandelmanns på högre ersättning från TV4.
Och det är inte enbart fyran som fattat potentialen. Liknande program i andra kanaler är; ”Hundra procent bonde”, om ett lantbruk på gammeldags vis; ”Kalles sex liv,” om alternativa livsstilar och för inte alltför länge sedan gick serien om familjerna som sålde allt och flyttade till länder långt bort. Högst medvetna uppgörelser och protester mot vår västerländska livsstil.
Men vad är det då som vi vill drömma oss bort ifrån? Ja, det skulle kunna vara modern, stressig kontorsmiljö. Hjärnforskaren, Katarina Gospic, betonar att vi bör koppla bort omvärldens distraktioner på jobbet, annars kan inte hjärnan arbeta med full kapacitet. Studier visar att störande ljud i öppna kontorslandskap kan sänka prestationen med hela 66 procent.Och blir vi störda av ett pling i mobilen kan det ta hela 25 minuter innan vi får tillbaka koncentrationen. Våra hjärnor är nämligen lika primitiva som för 40 000 år sedan, och inte alls sugna på att koppla bort distraktioner.
Inte konstigt att vi år 2017 vill sitta med Mandelmanns i tv-soffan, förlåt, i en skogshage och titta på naturens växlingar utan att bli störda hela tiden. Själv har jag alltid drömt mig bort, som ensambarn fanns ständigt tillfällen och det blev ett sätt att bota rastlöshet och tristess och bygga mig en bättre värld.
Men sedan dess har det blivit skämmigt att ertappas som en drömmare. Det skedde nog på 1990-talet när vi fick lära oss att vi själva hade makten över våra liv, i och med det blev drömmar något onyttigt om de inte blev uppfyllda.
Jag är övertygad att många av livets alla val börjar med en knappt rimlig dröm. Och alla drömmar behöver inte förverkligas. Så fortsätt drömma! De har ett värde ändå. Att drömma är ett sätt att fortfarande få fantisera som vuxen, typ att leka en stund.