En betraktelse över teknikens rundgång

Jacke Sjödin.

Jacke Sjödin.

Foto: UNT

Krönika2020-02-16 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag lämnade två fulla kassar uttjänt teknik på elektronikåtervinningen i veckan. Det är en alltid lika motbjudande syssla. Det är förvisso fint att kunna lämna sakerna till något slags återvinning, men de rågade kassarna som blottar slit- och slängsamhällets vansinne skär värre i hjärtat än i fingrarna. Och i de stora nätkorgarna ligger saker för hundratusentals kronor som ett stumt monument över vår tid. 

Ändå är min lilla familj verkligen inga storkonsumenter av elektronik. Det är bara det att dagens teknik åldras ungefär lika fort som en banan. Nya saker uppfinns så snabbt att det vi införskaffar är förlegat och inkompatibelt i samma stund som vi packar upp prylarna. Och reparationer är inte möjligt, eller dubbelt så dyrt som att köpa nytt, så vad gör man? 

Känslan är ungefär som undersökningen i småskolan när skolläkaren skulle kolla om testiklarna hade ramlat ned i pungen – det var extremt motbjudande, men alternativ saknades.

Frågan är om vi kan hoppas på något slags positiv utveckling. En liten ljusglimt är att man kan skönja ett slags rundgång inom viss teknik. Ta mobiltelefonerna. 

Min pappa var tidig med att ha mobiltelefon. Vi pratar slutet av 80-talet, och telefonen var fastmonterad i hans bil. Men man kunde med lite god vilja och en skruvmejsel lyfta ut den och bära den med sig. Det var en stor, svart klump, tung som en ölback, och den hade orangefärgade knappar och urusel mottagning. 

Och sedan vet vi vad som hände med storleken. Under många år blev mobiltelefonerna mindre och mindre. Till slut var de så små att de knappt räckte mellan örat och munnen. 

Men där någonstans vände det, och mobilerna började bli större igen när pekskärmarna kom. Min telefon heter plus i efternamn, vilket betyder att den är extrastor. Och tillverkar de en telefonernas Jätten Jorm, så tar jag gärna den. (Annars har jag så förtvivlat svårt att se bokstäverna i Wordfeud.) 

Och trots att min telefon är så stor, så lägger jag ständigt bort den här hemma. (Det förekommer även att andra familjemedlemmar snor den.) Jag har allvarligt varit inne på att hitta en bestämd plats i hemmet där jag binder fast den. Och om fler känner som jag, så kommer kanske framtiden alltså att bjuda på en telefoni där vi helt enkelt har en stor väggfast mobiltelefon i hemmen. Jag väljer en kobramodell, extra hållbar.

Tv:n har också gjort en intressant storleksresa. När jag satt i galonbyxor och käkade grus utanför huset i Sollefteå hade vi ingen tv alls. Men i mina spädaste år kom revolutionen in i hemmet, och snabbt blev den med åren tjockare och tjockare. (Som så många andra av oss.) Men sedan vände det. 

Plötsligt började våra tv-apparater bli tunnare igen, för att en dag bli helt platta. Och nu är de helt borta. Hos många i alla fall. Jag åkte hem till min äldste son och hans sambo i deras nya lägenhet och utropade häpet: 

–  Men var är tv:n?

De tittade på mig ungefär som turisterna tittar på mumien på Gustavianum. 

Jag har inget större hopp om en minskning av teknikaliteter, men inom vissa områden tycks vi i alla fall se en rundgång som faktiskt ger färre prylar och alltså mindre skräp. Låt oss hoppas att det fortsätter. 

Numera är det exempelvis vanligt att folk på möten har med sig en padda där man med ett pennliknande föremål antecknar på skärmen. Därefter kan man koppla in paddan i en skrivare och skriva ut allt. 

Vem vet, i framtiden kanske vi med ett pennliknande föremål kan skriva direkt på papper?