Det kallades "Myggebo". Inte på skämt. Utan bokstavligen. För vid "Stugan" bodde myggen och än värre bromsarna.
"Ån" forsade sitt evigt vildsinta dånande, och sommarnatten var ljus – om än fylld med allehanda småknott. Efter den långa bilturen norrut från Uppsala kom vi alltid fram sent. Snabbt upp med bildörren, rusa in i stugvärmen.
Den där regeln om att dörren ska stängas direkt efter passage lärde vi barn oss fort. Annars kom myggen in. Och det är, som du förstår, det värsta som kan hända.
På natten höll insekterna oss vakna i "Myggebo". De små blodsugarna hade, trots stängda dörrar, tagit sig in under dagen. De surrade vid öronen, tills vi trodde att vi dödat allihop.
Vi sov i sovsäckar på tältsängar, som var solstolar på dagtid. Myggen till trots, det är mitt barndomsparadis jag beskriver. Här fanns faror som vi aldrig såg, som huggormarna i skogen. Vi hade alltid stövlar på oss när vi hoppade på stenarna i den strömma forsen. Och det fanns farligheter som vi klarade galant, som att forsen var så stark att den kunde ha dragit ned vem som helst av oss. Vi lärde oss undvika de djupaste ställena. Kände varje sten. Var fria att ta oss dit vi vågade.
Två kusiner och min storebror – och jag fick hänga med. Vi vadade till "Ön", sandstrimman där forsen delade sig och sedan stannade vi där, byggde dammar och gångar hela sommardagarna tills koskällan skallade och vi visste att det var fika.
Det fanns faror som var ofarliga också. Som blodsugarna som morföräldrarna inte ens noterade, medan vi barn kände oss torterade.
En annan gång hittade jag ett bo med små söta möss. Då körde familjens äldste med bestämda steg över allihop med gräsklipparen. Jag skrek och grät medan de gulliga små djuren fick svansar som liknade röda piprensare. De vuxna försökte förklara: "Det var sorkar, skadedjur." För mig verkade de (till skillnad från gräsklipparen) helt harmlösa.
På natten hördes syrsornas spel och forsen dånade, tryggt och vådligt, som vanligt. Att ge sig ut till dasset längst bort var skrämmande. Därinne tittade jag på planschen av John Pohlmans molnguide (en gång till) och försökte förtränga fantasin om huggormen som kröp.
Det är barndomsminnen. En tid som är förbi. Men också en påminnelse om det som jag önskar mina barn allra mest. Ett ställe borta från måsten, scheman och aktiviteter. Dagens största händelse kunde vara att någon sett ett nytt spår av den envisa bävern. Den som gnagde ned träd i hög takt, men aldrig visade sitt tryne.
Det var en plats där barn var barn och leken var fri. Ett norrländskt paradis. Ett sånt vill jag ha igen en dag.