Jag trivs oerhört bra med mitt boende. Vi har en fin lägenhet och från vardagsrummet har vi utsikt över hela Uppsala. Men är det lyxigt? Nej. Huset är en koloss från 1960-talet och trapphuset har en air av … landsting. När vi har gäster märker vi att en fyrarummare inte alls är rymlig. Man kan inte skicka upp barnen att härja på övervåningen utan får dricka sitt kaffe mitt i en hagelstorm av nerf-ammunition (fråga en barnfamilj).
Men allt är ju relativt. Det blir oerhört tydligt när man surfar runt på sajten Dollar Street. Bakom Dollar Street ligger Hans Roslings stiftelse och sajten jämför olika hem från olika delar av världen utifrån månadsinkomst. En Uppsalafamilj deltar, vilket UNT tidigare har skrivit om, och i projektet hamnar de på den rikaste änden av skalan fastän de ”bara” är en helt vanlig barnfamilj som har schysta jobb och ett hus. Jag känner dem inte, men när jag kikar in i deras hus (som finns dokumenterat på sajten) ser det ut som hemma hos vänner till mig.
På andra änden av skalan finns hem i exempelvis Haiti, där kategorin ”leksaker” består av ett foto på en konservburk. Fotot i kategorin ”badrumsdörr” visar ett buskage.
Mitt på skalan bor de allra flesta. Likheterna mellan deras hem är slående, oavsett var i världen de bor. Barnen har en leksaksbil i plast, alla i familjen har varsin tandborste och badrummet har en dörr.
Det är fascinerande. Man kan klicka runt i timmar och bli både ledsen och rörd över vad som fotograferats i kategorierna ”leksaker” och ”familjens favoritsak”. Den senare kategorin är den som bär flest likheter oavsett hur rik eller fattig man är. Många har valt saker som rör familjen: ett fotoalbum eller ett vigselbevis. Ibland är det något praktiskt, som en kniv eller en cykel. Men ofta är det saker av känslomässig vikt, men som man egentligen inte behöver.
Jag funderar på vad som är min käraste ägodel. Det är svårt. Kanske något jag ärvt? Eller något fint jag fått i present av min pojkvän? Fast jag har ju ärvt många fina saker och fått många fina presenter. Det om något är ju ett tecken på att man skulle hamna på den rikaste änden av skalan, hur vanlig och icke-rik man än känner sig till vardags.