Det är alltid uppfriskande att få sina fördomar grusade. Varje gång det händer är det som att det öppnas ett litet vädringsfönster i hjärnan och frisk luft sipprar in.
Men låt mej börja med att ge en liten bild av mitt aningen märkliga yrkesliv.
Typ 248 gånger har jag varit toastmaster på stora middagar. Det sitter sisådär 300 personer och äter, och då och då ska en flintskallig kåsör kliva upp och avbryta samtalet, vara lite småskojig och presentera talare, prisutdelningar, orkestrar och liknande.
Alla i underhållningsbranschen vet att det ibland kan vara ett aningen knöligt jobb. Mycket beroende på klientelet i salen. Ibland hamnar man inför en grupp som dricker fri sprit på firmans bekostnad och blir drängfulla vid förrätten och skiter totalt i såväl flintskalliga som hårfagra underhållare på scenen. Redan vid toastmasteruppdrag 27 lärde jag mej att undvika dom middagarna. Gubbar (ja, det är tyvärr i princip uteslutande män) som är fulla som vårdiken och skriker och somnar med pannan i kantarellsoppan är en svår grupp att tämja. Andra sällskap vet att föra sej, och allt funkar utomordentligt bra.
Mycket förenklat uttryckt fungerar det i allmänhet så här: Antingen är gruppen glad och livlig, men har aningen svårt att lyssna. Eller så är gruppen bra på att lyssna, men är kanske inte så glad och livlig.
Så kom senaste uppdraget:
Kongressmiddag med 300 begravningsentreprenörer.
Fördomsklockan ringde. 300 askgrå människor, allvarliga, tyngda av en vardag präglad av sorg och död. Det här kan bli en tuff kväll…
Inget kunde vara mer fel. Det är den absolut trevligaste publik jag har haft. Dom var nämligen den perfekta kombinationen av förenklingen ovan. Dom var glada och livliga (och lagom berusade) men uppmärksamma och intresserade, och dom lyssnade och skrattade och tjoade när flintfarbrorn klev upp. Ett underbart klientel.
Och underbart när ens muggiga och okunniga fördomar kommer på skam!
Jag pratade med många i gänget under kvällen och natten då festen fortsatte. Och vi diskuterade just detta. Dels tyckte dom att jag var en tönt som hade såna fördomar, men dels sa några att det professionella allvar och den respekt som jobbet kräver nog kan göra att det blir extra uppsluppet när man en gång per år får ses, utbyta erfarenheter och ha kalas tillsammans. Utan att släppa intresset för den underhållning som bjuds.
Och som en fryntlig entreprenör från västra Sverige uttryckte saken:
– Vi är en grupp som dagligen lär oss att livet är förgängligt och att man ska passa på att ha det så trevligt man kan, så länge man kan.
Så självklart. Men så sant.