Efter att i många år ha läst vetenskapshistoria, filosofi och kvantmekanik på kvällar, helger och semestrar har insikten om att dessa två händelser kan hänga ihop kommit smygande.
De flesta fysiker är överens om att tid, rum och materia uppstod med Big Bang för nästan 14 miljarder år sedan. Före dess fanns inget "före" i vanlig mening, eftersom tid i sig inte existerade.
Men vad kan då ha existerat? Många fysiker menar att vi inte behöver tänka i termer av "ingenting", utan i termer av något mer subtilt. Något potentiellt snarare än aktuellt.
Ett exempel är det som inom kvantfältteorin betraktas som det tomma vakuumet – en grundstruktur som bär på möjlighet till partiklar, energi och rumtid, men som i sig inte är något som händer på en plats eller i en tid. I kvantgravitation och strängteori, beskrivs detta tillstånd ibland som tidlöst – inte i bemärkelsen att det är "före" tiden, utan att tiden som vi känner den inte har någon funktion där.
Och så finns begreppet potentia. Det som kan bli till men ännu inte är. I vissa tolkningar av kvantmekanik, såsom den Werner Heisenberg förespråkade, är verkligheten på den mest grundläggande nivån inte uppbyggd av "ting", utan av möjligheter. Det vi kallar verkligt uppstår först när en möjlighet aktualiseras. När ett system interagerar med sin omgivning i en mätprocess eller kanske när något observeras.
Tänk då tanken att hela vårt universum en gång vilade som en ren möjlighet, ett fysiskt tillstånd som inte ännu manifesterats i tid och rum. En slags potentia till verklighet. Och tänk om detta tillstånd inte bara föregick Big Bang, utan fortfarande existerar parallellt med vår manifesterade värld?
Flera teoretiska fysiker antyder just detta: att det finns ett underliggande fält, en ”grundstruktur”, som inte är bunden till rum och tid. En dimension där all information och alla möjliga tillstånd finns latent. Det är inte "någon annanstans", utan något annat – en verklighet som genomsyrar vår, men som inte är bunden till våra klassiska kategorier.
All materia – från stjärnor till celler – kan i så fall ses som lokala manifestationer ur detta fält. Och inte bara materia: Även vårt individuella medvetande skulle kunna vara förankrat i detta fält – inte skapat av hjärnan, utan tillfälligt kanaliserat genom den.
Om vi tillåter oss att följa denna tanke, öppnar det för ett alternativt sätt att se på döden. Döden är då inte ett slut i tid, utan en övergång till ett tillstånd utan tid. Något vårt intellekt har svårt att greppa, men som många människor intuitivt tycks ana.
Om vårt medvetande har sitt ursprung i detta fält skulle det kunna vara möjligt att det återvänder dit när kroppen upplöses. Inte som en fortsättning i tid, utan som en återgång till något tidlöst. Där vi inte längre uppfattar oss som separata, utan som del av ett sammanhängande, ordnat och gränslöst system.
Detta är en slutsats som nästan alla världsreligioner har uttryckt på olika sätt. För mig och för många forskare och filosofer före mig har denna insikt vuxit fram som en konsekvens av hur vi börjar förstå vårt universum vetenskapligt. Och den väcker glädje, förundran och nyfikenhet inför vad som kan vänta oss.
Maria Strömme är professor i nanoteknik vid Uppsala universitet.