För inte så länge sedan hade jag en videokamera, en digitalkamera, en Walkman, en minidisc-spelare, en bärbar cd-spelare, en mp3-spelare, en miniräknare, en väckarklocka, en fast telefon och en mobiltelefon. I dag har jag bara – en mobiltelefon.
Den fantastiska teknikutvecklingen har paradoxalt nog gjort att jag har färre tekniska prylar hemma nu än jag hade för 15 år sedan.
Jag minns en tid då man skulle skryta med sin hemelektronik, då den skulle stå framme och synas mer än något annat. Ju dyrare ljudanläggning desto större högtalare, ju fler tum tv-apparaten hade desto tjockare var den.
Själv investerade jag en gång en mindre förmögenhet i en cd-växlare som kunde ta 18 skivor på samma gång. Den stod i botten på ett högt torn av equalizers, dubbelkassettspelare och förstärkare.
Allra högst upp tronade vinylspelaren med ett genomskinligt plastlock. Anläggningen var ful och passade över huvud taget inte in i inredningen, men det brydde jag mig inte om. Det var hemelektronik och därför skulle den synas.
Numera är idealet det motsatta. Tv-tillverkarna tävlar om att göra så osynliga apparater som möjligt. Skärmar som har limmats fast på en tunn glasskiva är redan verklighet och runt hörnet väntar tv-skärmar som också fungerar som skåpluckor. När man stänger av tv-apparaten så försvinner den.
Internet har dessutom gjort att våra bokhyllor har rensats på cd-skivor och referenslitteratur. I dag går det alldeles utmärkt att inte ha en enda bok hemma och ändå vara oerhört beläst.
Vad säger då det här om framtidens hem? Förmodligen att de kommer att styras ännu mer av teknik, men att den inte kommer att märkas. Du, jag, våra bostäder och tekniken kommer att smälta ihop.
Att operera in ett mikrochip under huden, så kallad ”biohacking” är trendigt just nu. Kanske är det också där nästan all hemelektronik hamnar till slut – som små obetydliga frön inuti våra kroppar.