Torpet är från 1600-tal. Det är döpt efter Olof. Ett gammalt skräddaretorp. Bara namnet väcker tankar.
Husväggarna rymmer en berättelse. Det råder det ingen tvivel om. Eller flera för att vara exakt.
Det är kittlande. Allt det där som hänt före. Allt som huset upplevt. Långt före oss. Eller mer korrekt: allt som människorna som levt här upplevt.
Torpet är sålt nu, men jag minns annonsen. Dammen intill. Allt det som huset kanske rymde. Allt det som huset kanske kunde berätta. Vem var Olof? Hur hade han levt?
När hus ska säljas är det sällan de får sina berättelser uppmärksammade. Eller jo, det finns bostadsannonser som poängterar historiska värden eller ger en glimt av någon av alla berättelser som finns kring byggnaden. En spännande story kan locka fler nyfikna potentiella köpare. Men det är inte den sortens korta texter jag menar. Jag tänker på de riktiga historierna, om huset, om dess själ. Inte dess kvadrat, senaste renoveringar och ytskikt.
Ibland kan jag komma till en plats, en byggnad och uppleva en känsla, en rysning eller en värme. Som tryggheten i morfars hall. Tidlösheten i ett kyrkorum. Eller värmen i en väns kök. Du som läser det här har säkert egna exempel.
Egentligen tror jag inte det är byggnaden som känns. Utan människorna. De som fyllt rummen med innehåll. De som fyllt dem med historier.
I korsningen Övre Slottsgatan och S:t Johannesgatan i Uppsala finns en mytisk kontorslokal. Eller ett hem. Den ovanliga lägenheten (som till och med har ett källarvalv under marken) har varit både ock. Och ett är klart, inom dess väggar ryms många historier. Var det verkligen i det här huset som Strindberg hade sin studentbostad? Det påstås det i alla fall.
För mig påminner platsen om de som verkade där. Som jag minns bostaden var den fylld av entreprenörskap, skaparanda och kreativitet. Ett annorlunda företag med mycket hjärta. De anställda kom och gick. Några bodde i kontorslokalerna. Andra inredde det till ett hem.
Nu ska kontoret säljas. Men i annonsen finns inga rader om de episka fester vi hade där. Om de omvävlande ideér som stöttes och blöttes. Om dörrarna som alltid var öppna. Även för dig som inte jobbade där.
Det är historierna vi bär med oss. De som hör till oss. Och kanske aldrig var husets. Inte ens när vi var där.
Matilda Nilsson