Mobiltelefoner har funnits i cirka 0,003 promille av den tid som mÀnniskan haft förmÄga att tillverka redskap. PÄ den tiden har telefonerna blivit nÀstan som en organisk del av vÄr kropp. Det Àr ingen överdrift att kalla dom för fjÀrrkontrollerna till vÄra liv.
Jag tittar pĂ„ mobilen varje kvart. Jag Ă€r fullstĂ€ndigt beroende. Om ni har sms:at eller mejlat mej kan ni vara stensĂ€kra pĂ„ att jag har sett det inom 10 minuter, Ă€ven om jag inte har svarat. (Förutom nattetid dĂ„ jag sover nĂ„gra kvartar.) Jag drar upp och stoppar ner mobilen i fickan i samma hastighet som rörelseschemat i slutverserna av sĂ„ngen âHuvud, axlar, knĂ€n och tĂ„râ.
Dels Àr det förstÄs nyhetsskrollandet dÀr rubriker rullar förbi som pÄ en gammal enarmad bandit. HjÀrnan vibrerar och försöker förtvivlat navigera mellan massgravar i Mariupol, shoppingtips kring vÄrens fÀrgglada lÀppbalsam och Mia Parneviks ord om Jespers överraskning i tv.
Det kÀnns som om skallen satt i en sÄn dÀr hysteriskt vibrerande maskin som blandar fÀrgburkar pÄ fÀrgaffÀren, ni vet.
Men nyheterna Àr vÀl en sak. Det mest skruvade Àr förstÄs att mobilerna har blivit smÄ portabla fönster in till andras liv. Och dom pÄ andra sidan fönstren har ofta ocksÄ en pervers njutning av detta och flÀker ut sej och sina pÄgÄende liv hejvilt, vilket fÄr fluktarna att trycka nÀsorna mot rutorna och spana Ànnu mer.
Jag sjĂ€lv Ă€r precis likadan. Jag fluktar. Och flĂ€ker ut mej. Och allra vĂ€rst Ă€r förstĂ„s att flĂ€k-gĂ€nget kan frisera sin tillvaro sĂ„ att den upplevs bĂ€ttre, roligare, ljusare, hĂ€rligare Ă€n vad den Ă€r. En pissig familje-picknick i mars dĂ€r det direkt blir brĂ„k om största bullen och man sĂ€tter sej i en halvt upptinad labradorskit blir sett genom fluktarens portabla fönster pĂ„fallande ofta: âUnderbar vĂ„rlunch med familjen i en skogsbacke. Myyyyyyys!!!â
Vad kommer allt det hÀr att föra med sej? Ja, jag har ingen aning, men det kÀnns ju inte direkt förvÄnande att den psykiska ohÀlsan bland unga stadigt ökar nÀr den nya sociala jÀmförelseekonomin hela tiden fÄr det att förefalla som om alla andra Àr bÀttre, lyckligare, mer lyckade, snyggare, rikare, gladare och mer vÀlmÄende, Àn vad man sjÀlv Àr.
Det var inte bÀttre förr. Men pÄ mÄnga sÀtt mindre komplicerat.
Förr ringde man bara med luren,
sen vidgades apparaturen.
Och vilka funktioner behöver
vi ha uti luren framöver?
PÄ detta sÀtt lÄter min spaning:
Jag har inte den ringaste aning.