Jacke Sjödin: "Mitt beroende har nått ett hopplöst bråddjup"

Mobiltelefoner har funnits i cirka 0,003 promille av den tid som människan haft förmåga att tillverka redskap. På den tiden har telefonerna blivit nästan som en organisk del av vår kropp. Det är ingen överdrift att kalla dom för fjärrkontrollerna till våra liv. 

Jag tittar på mobilen varje kvart. Jag är fullständigt beroende. Om ni har sms:at eller mejlat mej kan ni vara stensäkra på att jag har sett det inom 10 minuter, även om jag inte har svarat. (Förutom nattetid då jag sover några kvartar.)  Jag drar upp och stoppar ner mobilen i fickan i samma hastighet som rörelseschemat i slutverserna av sången ”Huvud, axlar, knän och tår”.

Dels är det förstås nyhetsskrollandet där rubriker rullar förbi som på en gammal enarmad bandit. Hjärnan vibrerar och försöker förtvivlat navigera mellan massgravar i Mariupol, shoppingtips kring vårens färgglada läppbalsam och Mia Parneviks ord om Jespers överraskning i tv.

Det känns som om skallen satt i en sån där hysteriskt vibrerande maskin som blandar färgburkar på färgaffären, ni vet.

Men nyheterna är väl en sak. Det mest skruvade är förstås att mobilerna har blivit små portabla fönster in till andras liv. Och dom på andra sidan fönstren har ofta också en pervers njutning av detta och fläker ut sej och sina pågående liv hejvilt, vilket får fluktarna att trycka näsorna mot rutorna och spana ännu mer.

Jag själv är precis likadan. Jag fluktar. Och fläker ut mej. Och allra värst är förstås att fläk-gänget kan frisera sin tillvaro så att den upplevs bättre, roligare, ljusare, härligare än vad den är. En pissig familje-picknick i mars där det direkt blir bråk om största bullen och man sätter sej i en halvt upptinad labradorskit blir sett genom fluktarens portabla fönster påfallande ofta: ”Underbar vårlunch med familjen i en skogsbacke. Myyyyyyys!!!”

Vad kommer allt det här att föra med sej? Ja, jag har ingen aning, men det känns ju inte direkt förvånande att den psykiska ohälsan bland unga stadigt ökar när den nya sociala jämförelseekonomin hela tiden får det att förefalla som om alla andra är bättre, lyckligare, mer lyckade, snyggare, rikare, gladare och mer välmående, än vad man själv är.

Det var inte bättre förr. Men på många sätt mindre komplicerat. 

Förr ringde man bara med luren,

sen vidgades apparaturen.

Och vilka funktioner behöver

vi ha uti luren framöver?

På detta sätt låter min spaning:

Jag har inte den ringaste aning.