"Mitt beroende har nÄtt ett hopplöst brÄddjup"

Jacke Sjödin har tagits som gisslan av sin mobiltelefon. Allt var inte bÀttre förr, konstaterar han, men pÄ mÄnga vis mindre komplicerat.

jacke Sjödin Àr urless pÄ det digitala.

jacke Sjödin Àr urless pÄ det digitala.

Foto: TT/Pressbild/Montage

Krönika2022-03-27 06:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Mobiltelefoner har funnits i cirka 0,003 promille av den tid som mĂ€nniskan haft förmĂ„ga att tillverka redskap. PĂ„ den tiden har telefonerna blivit nĂ€stan som en organisk del av vĂ„r kropp. Det Ă€r ingen överdrift att kalla dom för fjĂ€rrkontrollerna till vĂ„ra liv. 

Jag tittar pĂ„ mobilen varje kvart. Jag Ă€r fullstĂ€ndigt beroende. Om ni har sms:at eller mejlat mej kan ni vara stensĂ€kra pĂ„ att jag har sett det inom 10 minuter, Ă€ven om jag inte har svarat. (Förutom nattetid dĂ„ jag sover nĂ„gra kvartar.)  Jag drar upp och stoppar ner mobilen i fickan i samma hastighet som rörelseschemat i slutverserna av sĂ„ngen ”Huvud, axlar, knĂ€n och tĂ„r”.

Dels Àr det förstÄs nyhetsskrollandet dÀr rubriker rullar förbi som pÄ en gammal enarmad bandit. HjÀrnan vibrerar och försöker förtvivlat navigera mellan massgravar i Mariupol, shoppingtips kring vÄrens fÀrgglada lÀppbalsam och Mia Parneviks ord om Jespers överraskning i tv.

Det kÀnns som om skallen satt i en sÄn dÀr hysteriskt vibrerande maskin som blandar fÀrgburkar pÄ fÀrgaffÀren, ni vet.

Men nyheterna Àr vÀl en sak. Det mest skruvade Àr förstÄs att mobilerna har blivit smÄ portabla fönster in till andras liv. Och dom pÄ andra sidan fönstren har ofta ocksÄ en pervers njutning av detta och flÀker ut sej och sina pÄgÄende liv hejvilt, vilket fÄr fluktarna att trycka nÀsorna mot rutorna och spana Ànnu mer.

Jag sjĂ€lv Ă€r precis likadan. Jag fluktar. Och flĂ€ker ut mej. Och allra vĂ€rst Ă€r förstĂ„s att flĂ€k-gĂ€nget kan frisera sin tillvaro sĂ„ att den upplevs bĂ€ttre, roligare, ljusare, hĂ€rligare Ă€n vad den Ă€r. En pissig familje-picknick i mars dĂ€r det direkt blir brĂ„k om största bullen och man sĂ€tter sej i en halvt upptinad labradorskit blir sett genom fluktarens portabla fönster pĂ„fallande ofta: ”Underbar vĂ„rlunch med familjen i en skogsbacke. Myyyyyyys!!!”

Vad kommer allt det hÀr att föra med sej? Ja, jag har ingen aning, men det kÀnns ju inte direkt förvÄnande att den psykiska ohÀlsan bland unga stadigt ökar nÀr den nya sociala jÀmförelseekonomin hela tiden fÄr det att förefalla som om alla andra Àr bÀttre, lyckligare, mer lyckade, snyggare, rikare, gladare och mer vÀlmÄende, Àn vad man sjÀlv Àr.

Det var inte bĂ€ttre förr. Men pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt mindre komplicerat. 

Förr ringde man bara med luren,

sen vidgades apparaturen.

Och vilka funktioner behöver

vi ha uti luren framöver?

PÄ detta sÀtt lÄter min spaning:

Jag har inte den ringaste aning.