Det visste vi förstås. Dom andra dagarna kommer att följa efter. Det är en tidsfråga. Vi har vetat detta lika stensäkert som andra obönhörliga visdomar. Som att det blir vinter efter höst, som att vi alla kommer att dö en dag, som att alla tekniska maskiner jag köper kommer att haverera snabbare än andras nyinköpta manicker.
Det är till och med rimligt och begripligt. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Idag får vi minutfärska nyheter via en pushnotis glatt plingande i livets fjärrkontroll?
Men trots att det är rimligt, så måste man få sörja lite. (Undantaget om man producerar braständare och sånt.) Jag har skrivit kolumner i denna tidning i över 28 år. (Japp, jag var 12 år när jag började.) Detta är mitt 759:e kåseri. Jag har fram till denna dag skrivit 1 846 324 tecken (inkl blanksteg). På papper.
Man får bli vemodig över saker som försvinner trots att man vet att dom ska försvinna. Som barndomen som försvinner likt en snöboll i handen som smälter medan man skrattar. Som gamla föräldrars och släktingars röster som försvinner och bleknar bort likt fotografier i solljus men ändå stannar kvar i rummets hörn.
Ja, ursäkta den högtravande och pretentiösa poesin, det är ju ändå bara frågan om huruvida information om kommunens (idiotiska, bedrövliga, grrrrrbjjzztargh) beslut om höjda parkeringsavgifter ska komma som bokstäver på papper eller på digital botten. Men det är ändå ett publicistiskt paradigmskifte av rang. Papperstidningar har funnits sen 1600-talet. UNT har prasslat sen 1890. Alltså i 135 år.
Men upp med hakan kåsören! Nu försöker vi se det positivt! Nu vänder vi blad! (Nej, det gör vi ju inte! Vi svajpar, menar jag.) Om vi vill att tidningar ska finnas kvar (vilket vi ju vill) så får vi lov åka att åka med den teknologiska utvecklingens rodelkälke som dundrar utför den isiga backen.
Dock undrar jag ödmjukt om redaktörn kanske kan ge mej lite påökt? Jag måste nämligen ut och shoppa nu. För att kunna läsa det jag har skrivit.
I sommarkeps, i vinterskrud,
det kämpat på mitt tidningsbud
där bilen har hörts sladda.
Men tiden går, som tiden gör,
och nu det går en trind kåsör
och köper sej en padda.