Hos oss är det jul året runt. Men inte bara jul. Det är Alla hjärtans dag, påsk, midsommar och Halloween hela tiden också.
Det är julglitter i barnens rum, samtidigt som Alla hjärtans dag-hjärtan pryder kylskåpet. En plastspindel från Halloween ligger framme och över altandörren hänger en påskfågel. Bland annat. Det är en form av lättja som ligger bakom traditionskrockarna.
Så här går det till ungefär:
När de första butikerna börjar julpynta förfäras en del. Hemma hos oss funderar vi om det är dags att pynta. Jag vill vara först ut i grannskapet med utomhusljusslingor, men det är en återkommande tradition att julsakerna stressas upp först efter första advent. Nåja, inget fel i det.
Jullådan plockas fram. Den är numera en smockfull flyttkartong. En gång i tiden fanns där bara några trendiga adventsljusstakar.
Det som hänt mellan nu och då är inget ovanligt. Familjen har vuxit och här kommer de in: Kreatörerna. Hos oss bor det två små. Enligt min bedömning är de oerhört skickliga och jag har tagit det som min uppgift i livet att bevara deras alster i generationer.
Kreatörerna, å sin sida, har tagit det som sin uppgift att skapa så mycket och ofta som möjligt. En produktionstakt på åtta-tio konstverk per dag är inga problem. Det blir många alster att bevara till eftervärlden.
För mig innebär varje barnteckning en inre kamp mellan nostalgi och ordningssinne. Jag är alltid på jakt efter bra konstförvaring och kämpar på samma gång med att faktiskt kassera sådant som inte uppnår verkshöjd. En bra värderingsgrund är i fall skapelserna håller för att visas upp eller inte. Min bedömning är aningen mindre kritisk än andra galleristers.
På kreatörernas förskola och skola försöker pedagogerna ofta rikta den konstnärliga ådran mot säsongsbetonade motiv. Gula höstlöv i september, röda hjärtan i februari. Varje dag hittar jag nya alster i barnens ryggsäckar. De strömmar in mot hemmet.
Egentligen vore det lätt att ersätta ett höstlöv med en snöflinga när det är tid för det. Men när till exempel julen dansas ut finns alltid något verk som blir kvar. Glittret runt yngsta dotterns leksakslyftkran är ju fint och det där hjärtat med guldskimrande fyrkanter från Alla hjärtans dag uttrycker min äldsta dotters kärlek. Det känns som om påskkärringen nyss åkte upp och hon kan väl lika gärna vara en Halloweenhäxa? Så smälter traditionerna in i varandra.
Lättjan segrar och kreationerna fortsätter att fylla hemmets alla vrår. Bara att acceptera, här hemma är det jul – året om.
Krönika
Matilda Nilsson
Gör: journalist och kommunikatör.
Bor: markplan i Årsta.