Jacke Sjödin: En promenad längs Götgatan

Jag läser i bladet att klädindustrin globalt årligen omsätter cirka 22 biljoner kronor. (Det är 22 med tolv nollor efter.) Jag vill omedelbart säga att jag själv är en relativt liten del av denna siffra. Kokar man ner konsumtionen till svenska ungdomar, 13-17 år, så är beräkningarna drygt 5 miljarder svenska kronor per år. Det är ofattbara mängder paltor. Men inte så förvånande. Överallt ser man barn svajpa fram olika klädesplagg på telefonen. Åååh den blusen! Oooh dom byxorna! Aaah dom skorna! Köp, köp, köp!

Och jag grips av vemod. Vi hör ständiga historier om barn som blir retade för att dom har fel märken på saker. Vi alla hatar fenomenet. Men eftersom vi ännu mer hatar att just vårt barn drabbas, så får hen den förbannade väskan/blusen/skorna när hen fyller år. Vi tänker att trendkänslighet lägger sej när man blir äldre och klokare. 

Eller?

Jag vandrar längs Götgatan på Södermalm i Stockholm. Jag betraktar mina medmänniskor. Och dom betraktar mej. Man slås av att så många försöker vara udda genom att se exakt likadana ut. Gällande allt från kostymering, skägg, hår, huvudbonader, smycken, tatueringar och annat. 

En del kallar det för ett intresse. En hobby. Javisst. Det är klart att man får tycka det. Men man får också tycka att allt är en sjuk karusell av trender som har ett enda syfte – att få oss att konsumera. Och man får tycka att det är sorgligt. 

Men jag då? Går jag runt och är totalt opåverkad och omedveten? Absolut inte. Mitt huvudbekymmer är att jag medveten om att jag är omedveten. Känslan är dubbel. Så här:

Jag mår bra av att inte vara slav under trender. Men nånstans gnager det i mej att jag då är en tönt. I vissa andras ögon. Och det som gnager mej är att det gnager. För vem bestämmer att jag är en tönt? Jag borde ju verkligen inte bry mej. Hela den här tankesnurren skulle förstås inte vara nåt problem om jag faktiskt inte hade nån aning om det. Men det har jag. 

Jag önskar jag vore min svärfar. Han är immun. På riktigt. Han skulle knappt förstå den här texten. Han brukar ta över mina avlagda skjortor och ägnar inte en tanke åt dom som eventuellt bedömer honom för hans klädstil. Han vet inte om att dom existerar. Det finns inte ett embryo av sådana grubblerier i hans huvud. När jag pratar med honom om detta så skrattar han ärligt och innerligt. Som att klädmedvetenhet vore nåt lika eftersträvansvärt som heroinberoende. Och jag blir djupt avundsjuk på honom. Jag ser upp till honom för att han inte ser ner på dom som ser ner på honom. 

Han är fri.