Det är ställen där man mår lite bättre än annars. Ställen där man känner att Uppsala är lite bättre än andra städer, trots allt.
Den senaste pärlan har jag hittat i sjukhusmiljö, bland vassa nålar och sterila kompresser. Ja det är alldeles sant. Går du in genom rätt ingång på Ackis möts du av leende människor som klappar dig på armen, ger dig presenter och bjuder dig på juice, renklämmor och skorpor i överflöd. Allt de vill ha i gengäld är en knapp halvliter av ditt blod och en försäkran om att du varken har fött barn, skjutit heroin eller betalat för sex sedan förra gången ni sågs.
När jag i somras klev in på Blodcentralen för att lämna blod för allra första gången var det efter år av vånda. Först tyckte jag att jag vägde för lite (ja, det är lika sant som det är länge sedan) och sedan var jag fundersam eftersom jag ibland kan känna mig lite yr. Men eftersom alla värden visat sig vara bra kände jag mig ändå säker på min sak.
När sköterskan frågade om jag hade ätit och druckit innan nickade jag bestämt, men halvvägs in i blodlämningen började jag fundera på om hon förstått att man inte har den största aptiten när man ska gå iväg och stifta bekantskap med värsta jättenålen och att vätska har en viss förmåga att försvinna ur kroppen när det är 30 grader i skuggan. Sedan började det snurra.
”Går det bra?” frågade sköterskan klämkäckt.
”Alltså, jag känner mig lite yr”, försökte jag lika klämkäckt.
”ÄR DU YR, MEN DU KALLSVETTAS VÄL INTE!”, ropade sköterskan och i samma ögonblick började jag kallsvettas. Från att suttit lite lagom skönt tillbakalutad förflyttades jag plötsligt till att hänga nästan lodrätt ned mot golvet medan jag övertygade sköterskan om att hon verkligen inte behövde avbryta processen för min skull.
När jag någon timme senare lämnade platsen en upplevelse rikare och fyra och en halv deciliter blod fattigare konstaterade jag att smultronstället Blodcentralen bör besökas bara ibland. Och tur är väl att läkarna tycker att fyra gånger om året räcker, precis som med CSN-inbetalningarna.