Jag har en defekt. Och den gör mig frustrerad och förmodligen fattig i långa loppet. Samtidigt vet jag att vi är många, speciellt vi i en viss generation och av ett visst kön. Nåväl, kära läsare, det tröstar mycket att tänka att somliga av er kanske är likadana. Och varför tror jag det?
Jo, nyligen hörde jag en radiointervju med Lill Babs, som snart fyller 80 år. Hon blev intervjuad av Martin Wicklin, journalist som gissningsvis är hälften så gammal som hon. Han är både påläst och respektfull – intervjun rekommenderas – men en situation verkade obegriplig för honom.
Det var den inte för mig.
Ungefär så här lät det:
Martin: Du brukar ofta berömma dem som du samarbetat med. Men varför kan du aldrig säga att du själv är bra?
Lill Babs: Jo, men nuförtiden kan jag det.
Martin: Då testar vi. Hur kommer det sig att du, Barbro Svensson, som stått på scenen i över 60 år, kunnat hålla dig kvar på toppen?
Lill Babs: (skrattar lite obekvämt) Därför att jag gjort ett bra jobb.
Martin: Därför att jag är så bra - kan du inte säga det?
Lill Babs: Därför att jag är bra. Ojsan, nu sa jag visst det.
Martin: Hur kändes det?
Lill Babs: Jag blir generad.
Så fortsätter det tills Martin säger åt Lill Babs att nu får hon väl skärpa sig. Då blir generationsgapet tydligt. Han verkar tro att hon gör till sig, men hon klarar verkligen inte att framhäva sig själv, trots att hennes urlånga karriär formligen stavas succé.
Och vi är många som uppfostrats på det sättet. Som fått lära oss att det är fult att skryta. Den normen kände alla till när jag växte upp.
Så nu vet ni min defekt; att prata positivt om mig själv ligger utanför min komfortzon. Det vore att passera en moralisk gräns, nästan som att jag skulle ha lättare att stjäla än att framhäva mig själv.
I tider när man förväntas vara sitt eget varumärke, tala om hur nyskapande och stresstålig man är på sina lönesamtal och boosta sitt lyckliga liv på sociala medier ser jag att de som är typ en yngre generation klarar det här bra. Och det glädjer mig, speciellt när tjejer gör det.
Men på mitt instagramkonto ser det annorlunda ut, där finns skadade kroppsdelar, genomblöta selfies, bladlöss i närbild, mögel och andra misslyckade projekt som jag dragit igång och gärna delar med mig av till andra som inte heller lyckas med allt.
Jag bara känner hur fel det är, och inte blir det bättre av att läsa "Ny Teknik". Där står att det är vanligt att tro att en god arbetsprestation talar sitt eget språk. Men så är det sällan, hur gärna vi än vill tro det. Prestationer behöver marknadsföras för att märkas. Chefen har inte koll på vad alla anställda gör.
Men ändå, den här defekten gör mig så kluven. Jag är rätt förtjust i den, tycker den är fin, ja till och med vacker hos andra människor. Jag vill ha kvar den men samtidigt slippa den ibland. Det borde gå att lösa. Tipsa gärna!