Vad ska man med sociala medier till egentligen? De är ju, namnet till trots, inte särskilt sociala. Snarare asociala. Vem blir upplyft av att hänga på Facebook och Twitter? Det som får mest spinn är elakheter och rena lögner. Och att läsa sånt gör då inte mig gladare.
Att plöja sida upp och sida ned med algoritmstyrt bullshit ger inga aha-upplevelser. Det utarmar den äkta kärleken och lockar sällan till att tänka utanför lådan. Mitt flöde spammas just nu av annonser som förväntas uppskattas av damer i min ålder. Träning, bh-reklam och djur som det är synd om. Förvisso har jag stannat upp och kanske klickat på både bh:ar och ledsna djur, och Facebook vill ju bara göra mig till lags, men det vore roligare att erbjudas nåt nytt. Utmanas i nya tankebanor.
Som nyhetskälla är Facebook och Flashback skralt. Du får det du redan fått för mycket av. Och sådant brukar oftast följas av bakfylleångest.
Fram till nyligen följde jag i sociala medier Expressenreportern Magda Gad som bevakar Mellanöstern från Kabul. Ett bra sätt att hålla sig à jour med vad som händer och hur livet ter sig, där borta, där det just nu är extra farligt att finnas till.
Men hon tvingades till slut stänga av sitt konto. Hatet och lögnerna tog över. Om man lägger ut en story från verkligheten ena dagen, så har pessimisterna tagit över tråden helt nästa. Då handlar det inte längre om det som händer i Afghanistan, utan om att det är farligt att vistas utomhus i Sverige. Hallå! Proportioner, vart tog ni vägen?
Visst. Allt är inte kasst och ointressant. Surftid kan ha sina poänger. Inte minst har man ju koll på släkt och vänner.
Mest behållning av mitt eget fejsbookande får jag just nu av moster Ullas inlägg som i ena stunden skrivs på Anundsjömålet, för att i nästa stund driva gäck med samtidshändelser på vers.
Humor mot hat har också sina poänger, liksom tipsen om bra musik som kan avnjutas i närområdet.
Mest ärlig är nog min vän Monica, som gärna delar med sig av sina tillkortakommanden, sin psykiska ohälsa och sin längtan efter tvåsamhet.
Och, visst, det är kul att veta vad folk gör, vart de reser och att se hur deras barn ser ut nuförtiden.
Men det hade man lätt kunnat ta reda på genom att mötas i verkligheten eller prata i telefon. Problemet är att vi inte längre har tid att ses eller prata med varandra, eftersom vi stängt in oss med dator, surfplatta och mobil. Med den insikten i färskt minne messar jag min goda vän på Åland och undrar om hon vill ha mig IRL i sin soffa en helg i mars. Och hon tackar ja!
Så våga vägra viralt och häng med ut på kafé i stället. Jag lovar att dela med mig av senaste skvallret.