Nu lämnar vi 2010-talet bakom oss och blickar storögt in i nästa decennium. En del drar paralleller till 20-talet för 100 år sedan och hoppas på att det ska bli lika roligt som då. Efter det första kriget, innan depressionen, då allt verkade vara dans och dekadens. Kan det bli så bra igen?
I min förra krönika försökte jag lyfta framtidstron ett snäpp. Ni var många som hörde av er. Tack för alla reaktioner, det är alltid så roligt när man får respons.
Alla höll så klart inte med mig i min analys av Sverige som ett gott land att leva i. De senaste årens eskalerande våld i form av skjutningar och sprängningar verkar vara det som sätter agendan hos alltför många.
En snabb och ovetenskaplig analys av alla svar är att otryggheten, ilskan och pessimismen i första hand bor hos män. De anser att jag är en ”naiv vänsterbrutta”, " patetisk" och "oförskämd", som inte vill inse att landet är på väg att falla sönder. Här finns en och annan kvinna också. Men de flesta är karlar.
I veckan drog kulturchefen på Göteborgs-Posten, Björn Werner, en lans för gruppen arga män. Han menade att ”jämlikhetens hand måste sträckas ut även till svettiga, porrälskande gamers, arga våldsverkare i förorten och killar som aldrig någonsin får en match på Tinder”.
Hur den där jämlikheten ska manifesteras är höljt i dunkel. Kritiken lät förstås inte vänta på sig och kan sammanfattas: Det är inte en rättighet att få ligga.
Det kan väl ändå inte vara kvinnornas fel att män mår dåligt? Kanske är det Tinders? Catja Hultquist i DN föreslog lösningen att avskaffa dating-appen helt. Och alla kvinnor som inte heller får kärlek? De hörs inte klaga på samma vis. Räknas inte de?
Kanske är det så att vi helt enkelt väljer den starke framför den svage för att överleva? Män med utbildning, makt och stor plånbok vann matchen redan på det glada 1920-talet. Slutsatsen känns rätt given. Det kokar ned till evolutionen.
Jag kan säga det redan nu. Jag har ingen lösning på detta. Mer än att män som känner igen sig borde ta sig en funderare på hur de beter sig. Testa att byta ut ilskan mot empati, artighet och humor. Det finns faktiskt ensamma kvinnor därute som inte heller får match på Tinder.
”Det finns någon för alla, man måste bara leta på rätt ställe”, sa min kloka mormor när jag deppade över att de balla killarna i klassen inte såg mig.
Välj kärlek före hat, så kanske 2020-talet blir gladare än det börjat. Kan det inte bara få vara så enkelt?