För tre och ett halvt år sen bytte jag hamnstaden Göteborg mot kyrkbyn Uppsala. Efter att jag inkvarterats i ett studentrum var det dags att lära känna staden. Men studentbubblan kom allt för ofta i vägen och resulterade dessvärre i att jag främst fick upp ögonen för nationernas värld.
Men så en solig höstdag – när jag satt vid Fyrisån och dödade tid på Maggio-manér – kunde jag inte låta bli att fråga min något äldre vän om de skuggade fasaderna på andra sidan bron. Med dömande ögon och allvarlig ton klargjorde hon att de låg bortom ”våra gränser” och att jag inte borde sätta min fot där.
Åtskilliga sömnlösa nätter senare stod det klart för mig vad hon egentligen menade. Fyrisån är mer än bara en å. Den är en symbolisk gräns mellan de vuxna i öst och studenterna i väst. En skiljelinje mellan studentnationernas nästen och de galleritäta paradgatorna. En vattendelare mellan billig och dyr öl. Att korsa Dombron kan därför likställas med att ta klivet in i en miljö där det kostar mer att vara kung i baren och där luncherna är dyrare. För en vanlig student blir prisskillnaden tydlig, inte minst då vardagen främst styrs av ordspråket ”kvantitet före kvalitet”.
Kan det vara här som grunden för min väns ovilja att faktiskt tillbringa mer tid bland dem på andra sidan bron har utvecklats? Möjligt. Men man får inte glömma att broarna över Fyrisån även håller samman två skilda världar. När utbildningen är till ända och man i princip har blivit utfryst från det ungdomliga nationslivet byter man en verklighet mot en annan.
Om ett år är det min tur att korsa bron och ta del av en ny vardag. Om ett år, när jag står på bron, kommer det antagligen att kännas spännande men samtidigt vemodigt att lämna studentbubblan. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag äntligen får veta vad som döljer sig bland de skuggade fasaderna.