Jag tycker om nybyggda bostadsområden. Jag gillar funkislådor med snedtak, bländvita tvåvåningskåkar i ”New England-stil” och assymetriska huskroppar.
I nya stadsdelar är dessutom byggnaderna smartare och mer energieffektiva med hög standard invändigt. Hundratals år av husbyggande har gett oss värdefulla erfarenheter som vi är duktiga på att ta till vara i det här landet.
Det finns dock en sak som jag verkligen stör mig på när jag promenerar runt i skinande nya bostadsområden, något som skaver och irriterar. Man ser det tydligt i stadsdelarna Industristaden och Rosendal i Uppsala, ja till och med i det nya området Lindbacken utanför stan. Jag syftar på att husen står så tätt.
I nya bostadsområden har jag bland annat sett underbara villor med stora panoramafönster från golv till tak, fönster som borde vara riktade mot någon vacker vy men som i stället vetter mot en husfasad några meter bort.
Jag har också sett stora, fristående villor som ligger så tätt, så tätt att de i praktiken fungerar som kedjehus. För att inte tala om alla balkonger man har suttit på där det känns som att man kan sträcka ut handen och ta på grannens räcke.
Jag har morrat och skyllt på moderna byggherrars snålhet och profithunger. Det säger ju sig självt att man kan tjäna mer pengar på att stycka av mark i småplättar än i stora tomter. På senare tid har jag dock fått tänka om.
När man bygger så skapar man ju något som ska stå där i flera generationer, i vissa fall i hundratals år. Det är framtiden man formar och den måste vara hållbar.
Ju tätare bebyggelsen är desto mindre behov har man av att åka bil och ju fler som bor på en enda plats desto större anledning för UL att dra en ny busslinje dit. Dessutom blir det resurseffektivare att dra avlopps- och vattenledningsrör korta sträckor.
En tätare bebyggelse är helt enkelt mer miljövänlig än en gles bebyggelse. Vill man ha ett friskare klot kan förtätning vara riktigt klokt.